Hm. Lovis, vad tros om det?

Anna Lovis Malm :) Passar ju finfint!

Uppdaterade en av mina "tickers" på ett forum - eftersom Noah har fyllt år. Såg att det var 3 veckor sen han fyllde år. TRE VECKOR?! Herregud, vart tar tiden vägen? Den bara rinner iväg hur snabbt som helst. Fast jag ska inte göra någon stor grej av det, det är ganska skönt att tiden tickar på just nu. Längtar efter att kunna gå långpromenader, längtar efter att kunna sova på mage, dra på mig ett par tajta jeans. Längtar efter att kunna leka med Noah i lekparkerna och kunna sätta mig på golvet utan att halvdö när jag reser på mig. Och längtar såklart efter min dotter.

Dotter känns så himla konstigt att säga. Det känns så svårt. Alltså föräldraskapet är redan svårt, och då har jag ändå fått världens snällaste lilla pojke. Snurrar rätt mycket tankar i mitt huvud just nu kring könsroller och föreställningar.

Herregud, bara kläderna är ju ett kapitel för sig, hur ska det egentligen gå med resten? Önskar att det var lätt. Önskar att det enda jag brydde mig om var min egen relation till mina barn, att de ska älska mig och jag dem. Men att säga så är att ljuga. Jag önskar dem så mycket mer än så. Som att bli starka, självsäkra individer som vågar gå sin egen väg, om det är vad de vill. Jag hoppas att vi är på väg dit. Och jag hoppas att Noah kommer leda vägen för sin syster, och att de kommer finna stöd och tröst i varandra när livet är sådär tufft som det kan vara. För jag vet ju hur det är...

Ja, då hinner man med en del timmar framför datorn. Speciellt när vissa dagar inte innehåller mer än soffliggande. Just nu är jag inne också läser mycket om AP, attachment parenting, eller nära föräldraskap. De tankarna ligger ganska nära mina egna när det gäller föräldraskap. Jag tror inte så mycket på metoder och måsten, utan jag tror att det som känns rätt oftast är rätt. Det jag är inne och läser på om nu är BLW. Sjalbärande och samsovning är inget nytt, det fanns med när Noah var liten också, men detta är nytt för mig! Här är ett blogginlägg om just BLW för de som är nya för det. :)


Med tanke på att Noah hade (har) ganska mycket problem med magen så är det här nog något för oss. Får se hur det känns när det är dags, men man kan aldrig veta för mycket =)

Det blir mycket tankar och väldigt lite bilder och saker som händer hos oss här i bloggen. Det handlar dels om att jag är ganska trött och inte riktigt orkar uppdatera med bilder och sånt. Kanske kommer ett ryck igen så småningom med bilder och text om vad vi har för oss. Just nu är det helt andra saker som rör sig i huvudet...

Ringde min läkare idag igen, för den höga pulsen/hjärtklappningen blir bara värre. Jag ligger på en puls på 110+ för det mesta nu, sedan cirka en vecka tillbaka. Det är oerhört påfrestande och det gör att jag har svårt att sova, mår illa, får ångest och det är svårt att göra något alls faktiskt. Tyvärr hjälper det inte att vila heller. Min läkare har sagt att det går att behandla med betablockerare om det blir värre, men helst vill man inte det. Och det vill såklart inte jag heller. Betablockerare till mig = sänkt hjärtfrekvens hos mig, men även hos bebisen. Det är såklart inte önskvärt. Så jag har försökt. Gud vet att jag har försökt. Jag sökte i början av oktober för hjärtklappning. Och jag har stått ut tills nu, så ingen kan säga att jag inte gjort mitt allt för att undvika medicin. Men när jag nu inte ens kan sova så ringer jag alltså min läkare, som ska rådgöra med en kardiolog för att se vad de kan göra.

Men där är det tvärnej. Kardiologen vill inte sätta in någon medicin. Alls. Han föreslår att man stöttar mig i att undvika medicin, men ja... den tiden är redan förbi. Det har jag gjort rätt bra själv sedan oktober, nu är vi liksom där det inte funkar. Där mitt liv inte funkar ordentligt. Men de an alltså inte göra något alls. De kan göra undersökningar på hjärtat, men jag är ganska så säker på att det inte är hjärtat det är fel på per se, utan att det handlar om att bebis är ivägen för något eller att det är hormonellt.

Så nu står jag här. 9 veckor kvar till förlossning, minst, och sån hjärtklappning att jag får avboka mina tandläkartider, för jag är rädd att jag inte ska orka. Visst, ibland är det bra, men när det inte är det så är det omöjligt att göra något alls. Ens sitta och prata. Inget går. Lägger man ihop det här med min förlossningsrädsla, ångest och panikångest så har vi ju en alldeles förträfflig situation. Ganska ohållbar med andra ord. Och utan någon möjlighet till någon slags hjälp alls - fatta hur jävla hopplöst det känns då. Jag ska träffa barnmorskan på tisdag och har ett aurorasamtal på onsdag. Båda inplanerade på eftermiddagen för att ibland är det bättre på eftermiddagen. Jag ska ta upp det här med igångsättning nu. Har läst om igångsättningar från v 36-37. Att ha 5-6 veckor kvar istället för minst 9 känns som att det skulle vara något. Att eventuellt få ett datum för förlossningen är både positivt och negativt för förlossningsrädslan, men... ja. Jag har slut på andra förslag. Jag orkar inte. Jag hoppas vården också förstår det.

 

"Den vanligaste dödsorsaken bland nyblivna mammor är självmord till följd av en förlossningsdepression. Så det finns alltid en risk."

"Om man haft depressioner tidigare i livet eller har bipolär sjukdom har man en ökad sårbarhet för att drabbas av förlossningsdepression. Det är inget skäl till att inte skaffa barn, men kvinnan bör vara medveten om risken."

Det är ingenting jag är rädd för utan anledning utan det finns goda skäl att vara rädd och nervös för hur jag kommer må. Jag längtar så enormt efter vår lilla bebis, längtar efter att få ha henne hos mig, men är livrädd för att inte känna något. För att känna den där hopplösheten som jag kände ett tag med Noah. För att stå där ensam igen - för det är det man gör. Hur många man än har runt omkring sig så känner man sig ensam. Man blir en börda. Det är hemskt för anhöriga att stå brevid och jag förstår att man till och med kan bli arg och frustrerad.

Jag kan inte heller påstå att jag känner mig trygg när det gäller sjukvårdens insatser. Sist fanns inga insatser alls. Jag ringde min BVC-sköterska och berättade hur otroligt dåligt jag mått, att jag helst av allt ville dö, hur jag kände den där hemska natten när jag kommit hem från BB. Hon var jättesnäll, lyssnade och sa att det blir bättre, men det hände inte så mycket mer. Jag fick höga poäng på självskattningsformuläret på mitt återbesök men inget gjordes. Varken från MVC eller psykiatrins sida. Kommer det vara annorlunda den här gången? Dessutom så går de flesta av mina mediciner inte att kombinera med amning, så hamnar jag i det läget igen så får jag välja vad som är viktigast.

Är helt genomsvettig efter samtalet med Aurora. Och då ringde jag bara och bokade tid. Kan inte komma ifrån känslan jag fick av att hon var besvärad av mitt samtal. Kommer inte ifrån den känslan överlag när det gäller min förlossningsrädsla. Att det bara är att bita ihop. Att om de bara tiger så kommer ju barnet komma oavsett hur jag mår. Det enda jag får höra är att allt är naturligt och normalt och att det såklart är jobbigt för mig men att min situation ser annorlunda ut. Fyfan. Har haft hjärtklappning sen jag vaknade för jag visste att jag var tvungen att ringa det här samtalet idag. Skakade och svettades så himla mycket under telefonsamtalet att jag funderade på att bara lägga på och nu efteråt har det liksom släppt. Är så fruktansvärt jobbigt att inte ha kontroll över sin kropp och ångest. Är så jobbigt att känslorna inte tas på allvar också, och att när jag försöker ignorera dem, vilket rådet ändå varit från sjukvårdens sida, så tar det sig extrema fysiska uttryck. Känner mig helt fucked up.

Jag har ingen att prata med. Ingen vill prata om det här. Alla frågar hur jag mår men när jag berättar så ångrar de sig genast och har inget mer att säga. För man ska inte ha panik och ångest och sånt när man är gravid. Man kan vara lite nervös för förlossningen, men inte såhär. Jag får aldrig möjlighet att prata om det för alla vill bara låtsas som om ingenting. Jag är ledsen. Jag är uppriktigt ledsen att jag inte kan leva upp till era förväntningar. Min graviditet är inte rolig eller mysig eller underbar. Den är ett riktigt helvete, och jag ser inte att varken förlossningen eller tiden efteråt kommer vara annorlunda. Om jag inte är realistisk så kommer jag gå under. Om jag inte får vara ledsen så kommer min kropp ge upp, för jag orkar inte trycka bort allt. Det går ju uppenbarligen inte så bra.

Barnmorskebesök idag som gick åt helvete. Mådde illa på morgonen men sen kändes det bättre. Men när jag kom dit fick jag världens hjärtklappning och svettades och var helt borta i huvudet. Hade en hel radda saker jag ville prata med henne om men fick inte fram ett skit. Det här är inte jag. Det är inte alls jag, och nu är jag så himla ledsen för att det blev såhär. Dessutom känns det som att min kropp lurar mig. Inget är ju fel, men ändå är allt fel. Fan, fan fan.

Helt sjukt vad tiden går. Om 6 dagar är det bara 10 veckor kvar. Känns helt overkligt när jag tänker på det, att vi ska ha en liten bebis... om bara 10 veckor.. GRIPS NOG LITE AV PANIK också. Shit. Hur förbereder an sig för det? 10 veckor. 70 dagar. Det är inte mycket tid det.