Ja, just nu händer det så himla mycket så jag har haft noll tid för att blogga. Det är informatörstutbildningen för RFSU som jag fixar med (mat & fika & lokal) och samtidigt går, det är dessutom hjälpmammaprovet för Amningshjälpen och kursledarutbildningen i november som närmar sig. Utöver det här så är det "vanliga livet" med två HEMMABARN. Jag lovar att det är mer än ett heltidsjobb för de som tvivlar. Tänk dig att jobba från att du kommer till jobbet tills du somnar. Du får ta med dig arbetet in på toaletten och vid lunchen. Det är rätt svettigt ibland måste jag säga, men jag trivs rätt bra ändå för det mesta!

Denna vecka är Noah hos sin pappa så jag ska försöka ta igen massa saker jag inte kunnat göra (om Lovis har lust att sova något på dagarna alltså...), bland annat ringa förskolechefen, ringa Waldorf, plugga & planera lite. Tyvärr har jag fått jätteont i knä och axel och är rädd att det är på grund av stress.

Nu ska vi snart iväg till BVC. Har funderat mycket på varför vi går dit egentligen. Jag vet inte riktigt. Men går gör vi visst ändå, haha! Lovis har fått otäcka utslag av blöjorna (som läker ihop nu, men det ser ju inte så kul ut) och förhoppningsvis kan BVC tipsa om huruvida vi ska hålla det torrt eller återfukta.

Det spelar ingen roll vad du gör. Det kommer alltid finnas någon som har det bättre, har det sämre, gör det bättre, gör det sämre, gör mer, gör mindre och gör annorlunda. Det kommer också alltid finnas någon som stör sig på det du gör. Så gör det som känns rätt för dig och skit i andra. De blir ändå aldrig nöjda. ♥

Ja, seriöst. Den ser helt knäpp ut på min dator. Dessutom tycker jag den känns opersonlig och texten är lite för liten. Men jag vet inte hur man gööööör. Jag har typ glömt och när jag försökte mig på det här om dagen gick det helt åt skogen. Kanske ska låna M's dator, för där kanske inte min sidomeny är typ 10 cm ifrån inläggen. Blööööööh!

Kan man bli utbränd av att vara mammaledig eller? Har nog aldrig, skola & jobb till trots, kännt mig så fruktansvärt stressad hela tiden som jag gör nu. Fyfan. Men, hinner inte skriva mer om det eftersom jag måste byta blöja, knyta upp Lovis, springa till bussen, åka till dagis, hämta Noah, åka buss tillbaka, handla, städa, försöka ta hand om två barn samtidigt och sen ikväll F Ö R S Ö K A stressa ned och ha en trevlig kväll med mina vänner trots att lägenheten ser ut som ett jävla bombnedslag.

Undrar om det är härifrån illamåendet och ångesten kommer. Kanske, kanske inte. Svårt att veta. Svårt att göra något åt. Dags att springa till bussen nu, får fundera en annan dag.

Varför är det alltid de som har "allt" som får "allt"? Varför får de de tillfället att skaffa sig ett bra jobb, ett fint hus? Varför får samma människor de lätta graviditeterna och ingen viktuppgång, ingen ens en liten bristning? Känner mig just nu så matt och har fortfarande inte släppt graviditeten och förlossningen och när jag tittar runt i olika graviditetsbloggar så slår avundsjukan till som ett slag i magen. Varför varför varför???

Jag vill också vara glad över en stor mage, längta efter fler barn och graviditeter, ha en man som vill lyssna på magen och läser allt han kommer över om barn och graviditet. Jag vill inte känna ångest över att jag nog aldrig mer vill bli gravid, och om jag blir det se fram emot nästan ett år av obeskrivlig ångest och hjärtklappning och illamående och ont överallt. Och dessutom en överjävlig ångestkänsla vid tanken på fler förlossningar. Känns fantastiskt när man inget er i livet önskar än fler barn någon gång. Det är så jävla orättvist.

GNÄLL GNÄLL GNÄLL

Samtidigt så tänker jag ofta på hur otroligt lyckligt lottad jag är som bor där jag bor, har det skyddsnät jag har. Jag kan gå ned till affäre och köpa mat, jag har pengar på kontot, tak över huvudet, kläder på kroppen och rent vatten i kranen. Jag hade exempelvis en fantastisk mödravård och förlossning, vågar inte tänka på hur graviditeten hade varit om vi bott i ett annat land. Det är jobbigt, för jag har ganska dåligt samvete över hur fantastiskt tacksam jag borde vara, samtidigt som jag är avundsjuk för vad jag inte har. Det materialistiska är inte viktigt, men det andra. Nära vänner, rikt socialt liv, engagerade människor, eget engagemang. Det kommer såklart inte gratis för dem heller, men, äsch, jag vet inte vad jag försöker säga. Det blir nog bättre snart, när vi kommit iordning och livet inte känns så jäkla stökigt. När jag och M har en timme för oss själva ibland. När Lovis inte behöver mig 24/7. Ja... Det blir nog bättre om ett tag.

Klickar mig in på Lindex och Kappahls hemsida sent på kvällen och kikar runt. Ska int ha något, ska bara titta. Tittar och tittar och kan inte förneka att mina blickar dras till allt sött, rosa, blommigt och fint. Det ger mig sån ångest detta jävla könande. Jag önskar att jag kunde ta på min flicka allt sött jag hittar och att det inte skulle göra någon skillnad. Alltså, att hon skulle bli bemött som min son blir, oavsett kläder.

Men det är inte så. Inte ens nästan. Än så länge är hon ju rätt liten och märker inget. Men jag gör.

Som förälder gör man många val, allt ifrån huruvida man samsover eller har egen säng till bebisen till om man har napp och vilken barnvagn man väljer. Och som förälder får man vara beredd att försvara alla val man gör, för oavsett hur man vänder och vrider på det så verkar folk ha fått för sig att det är okej att lägga sig i och ifrågasätta valen man gör som förälder. Missförstå mig inte, att fråga om valen är en sak, att ifrågasätta dem är en annan.

Eftersom det är mitt andra barn så har jag inga egentliga problem att skaka av mig både det ena och det andra. Blir för övrigt fortfarande ifrågasatt med mitt "stora" barn, men jag har lätt att ignorera det också. Jag är ganska påläst. Jaag vet vad jag pratar om. Mina barns utveckling är något som intresserar mig och det leder till att jag läser det mesta jag kommer över. Jag vet varför vi har valt som vi gör och det ger mig en trygghet i mina val. Jag vet att det är bra för hjärnans utveckling och för barnets anknytning att bära mycket, så då gör vi det. Trots kommentarer om att vi borde lägga ned henne eller att vi är "nervösa" för att vi plockar upp henne när hon gnölar. Jag har inga problem att ta tillbaka henne när någon annan håller i henne när hon är ledsen, för jag vet att det är viktigt för barnet att besvara hens signaler så tidigt som möjligt för anknytning och trygghetens skull. Jag tror på att följa magkänslan i sitt föräldraskap, men det är svårt att göra det om man inte har något att backa upp det med. Så ett bra tips är att läsa på så mycket som bara går, för det kommer löna sig. Den där klumpen i magen, stinget av osäkerhet när någon ifrågasätter kommer försvinna, för jag vet att jag gör rätt.

Jag tror att människor känner sig tvingade att ifrågasätta för att de tar annorlunda metoder att uppfosta sitt barn på som en kommentar/kritik mot sättet de gjort. Om jag ammar fritt, när de ammade på 3h-schema- betyder det att de gjorde fel? När vi säger att vi tycker det är mysigt och bra att  samsova - betyder det att vi kritiserar de som valde spjälsäng från början? Självklart inte. Men det kan säkert kännas så. Som att man måste försvara sitt val. Har fått höra så många gånger "ojdå, vilken tur att våra barn överlevde" eller "jaha, men det har gått bra för oss" och "mina barn har ju överlevt". Det finns olika vägar att gå, en del bra och en del mindre bra såklart. Det är omöjligt att säga vad som är rätt och fel.

Sen hoppas jag innerligt att man som förälder vill något mer än att barnet överlever. Gärna att det blir ett barn som mår bra, har en sjujäkla självkänsla och är allmänt awesome för det krävs i den här hårda världen, tro mig. För bra inlägg om barnuppfostan och tankar omkring det, läs Lady Dahmers blogg (man kan kolla bara barnuppfostrankategorin om man vill), Audhumble och Petra Krantz Lindgren. Mycket bra tankar och åsikter, enligt mig. Men lita på magkänslan, den är nästan alltid rätt.

bära i sjal så mycket som möjligt = bra känsla i magen :)

Noah tycker det är jobbigt att inte få pussa på syster...

 

Jajemensan. Natten till söndagen så kräktes Noah ned hela sin säng och tapeten i sitt rum. Och fortsatte kräkas hela natten. Igår mådde han bra, imorse kräktes han igen, och idag har han mått bra. Vet inte riktigt vad vi ska tro. Håller bara tummarna för att vi ska klara oss, badar i hansprit och sväljer vitpeppar i förhoppningen om att hålla bakterien/viruset borta. Hela dagen igår åt jag bara rostat bröd och potatismos, inga mängder heller, så inatt hade jag svårt att sova. Var orolig i kroppen och hade ångest. Försökte få Lovis att ta napp för första gången för jag hade nite sovit ordentligt på riktigt länge, kände att jag var helt slut och hade nyss matat henne men hon ville ändå snutta. Vi som haft det som en reservplan. Men tji fick vi. Hon bara spottade ut den och tittade på oss som om vi var dumma i huvudet. "Ta den där? När jag kan få the real deal? Knappast. *spott*". Ammade mera och tillslut somnade vi allihopa.

Nu håller vi tummarna för att det antingen inte var magsjuka (kan ju varit matförgiftning från smutsig vällingflaska, eller kanske feber på G eller något annat som gör att han kräks) alternativt att vi bara klarar oss ändå.

Läste (haha jag har läst hur mycket som helst under graviditeten) på lite om EC (elimination communication - alltså bebis på potta/blöjfritt/vad man nu vill kalla det). Tygblöjor okej, men EC har alltid känts lite präktigt och över mitt huvud. Får bilden av de som hardcoreEC:ar, dvs låter bebis vara utan blöja nästan jämt och är jätteuppmärksamma på bebisens signaler för att kunna hålla henne/honom över toaletten när de tror det är dags. Det har aldrig känts som något för mig faktiskt, även om jag tycker att det är häftigt att det finns folk som kan, vågar och orkar!

Men, igår när jag bytte på Lovis på morgonen så hade hon bara kissat i blöjan, så jag tänkte att det nog var dags snart. Så när jag hade tagit av henne blöjan så höll jag henne en liten stund över toaletten, och DET FUNKADE! Hon bajsade i toaletten och jag hade en bajsblöja mindre för dagen. Jag var helt imponerad av att det gick (jag vet, egentligen är det ingen stor grej, men ändå!) så jag testade idag också. Idag tog det längre tid, men efter en liten stund kissade hon i toaletten. NU förstår jag varför folk ECar och varför folk orkar ECa. För det är helt fantastiskt när det går! Jag ser dock inga signaler när det är på g, men jag kan ju alltid hålla henne en stund när vi byter blöja, när hon vaknat och efter att hon ammat, så får vi se vad det ger. Inte helt dumt att slippa ett par smutsiga blöjor per dag, och kanske korta ned blöjperioden något :)

Kompetent bebis!