Det blir mycket tankar och väldigt lite bilder och saker som händer hos oss här i bloggen. Det handlar dels om att jag är ganska trött och inte riktigt orkar uppdatera med bilder och sånt. Kanske kommer ett ryck igen så småningom med bilder och text om vad vi har för oss. Just nu är det helt andra saker som rör sig i huvudet...

Ringde min läkare idag igen, för den höga pulsen/hjärtklappningen blir bara värre. Jag ligger på en puls på 110+ för det mesta nu, sedan cirka en vecka tillbaka. Det är oerhört påfrestande och det gör att jag har svårt att sova, mår illa, får ångest och det är svårt att göra något alls faktiskt. Tyvärr hjälper det inte att vila heller. Min läkare har sagt att det går att behandla med betablockerare om det blir värre, men helst vill man inte det. Och det vill såklart inte jag heller. Betablockerare till mig = sänkt hjärtfrekvens hos mig, men även hos bebisen. Det är såklart inte önskvärt. Så jag har försökt. Gud vet att jag har försökt. Jag sökte i början av oktober för hjärtklappning. Och jag har stått ut tills nu, så ingen kan säga att jag inte gjort mitt allt för att undvika medicin. Men när jag nu inte ens kan sova så ringer jag alltså min läkare, som ska rådgöra med en kardiolog för att se vad de kan göra.

Men där är det tvärnej. Kardiologen vill inte sätta in någon medicin. Alls. Han föreslår att man stöttar mig i att undvika medicin, men ja... den tiden är redan förbi. Det har jag gjort rätt bra själv sedan oktober, nu är vi liksom där det inte funkar. Där mitt liv inte funkar ordentligt. Men de an alltså inte göra något alls. De kan göra undersökningar på hjärtat, men jag är ganska så säker på att det inte är hjärtat det är fel på per se, utan att det handlar om att bebis är ivägen för något eller att det är hormonellt.

Så nu står jag här. 9 veckor kvar till förlossning, minst, och sån hjärtklappning att jag får avboka mina tandläkartider, för jag är rädd att jag inte ska orka. Visst, ibland är det bra, men när det inte är det så är det omöjligt att göra något alls. Ens sitta och prata. Inget går. Lägger man ihop det här med min förlossningsrädsla, ångest och panikångest så har vi ju en alldeles förträfflig situation. Ganska ohållbar med andra ord. Och utan någon möjlighet till någon slags hjälp alls - fatta hur jävla hopplöst det känns då. Jag ska träffa barnmorskan på tisdag och har ett aurorasamtal på onsdag. Båda inplanerade på eftermiddagen för att ibland är det bättre på eftermiddagen. Jag ska ta upp det här med igångsättning nu. Har läst om igångsättningar från v 36-37. Att ha 5-6 veckor kvar istället för minst 9 känns som att det skulle vara något. Att eventuellt få ett datum för förlossningen är både positivt och negativt för förlossningsrädslan, men... ja. Jag har slut på andra förslag. Jag orkar inte. Jag hoppas vården också förstår det.