La en mycket gossugen unge i sin säng tidigare idag. Funderade över hur allt ska bli. Ska möbleras om lite i lägenheten, men det är inte så värst stort, så det blir inte så fruktansvärt mycket möblerande om man ska vara ärlig. 64 kvadratmeter fördelar på 3 rum har vi nu. Det går an, absolut. Men nu är vi ju i och för sig bara tre. Men snart är vi fyra. Och barnrummet, det vill säga det som Noah har, är inte stort. Närmare bestämt 9,6 kvadratmeter. Ångesten är ett faktum. Vi bor för litet. För det vet ju alla att barn måste ha varsitt rum. Eller i varje fall ett stort rum. Noah kommer så småningom få göra avkall på vissa saker för att få in sitt syskon i sitt rum. Jag är en hemsk mamma som utsätter mina barn för ett liv som trångbodda.

Vi hade en stor fyra när mamma och min systers pappa skiljde sig. Nära stan. Två toaletter och en balkong. Här finns en toalett med dörr som är lite svår att stänga. Definitivt inga ytor att prata om eller leka på. Vi kommer gå under. Vi har för lite plats. Vi kommer gå varandra på nerverna och allt kommer sluta som en hemsk amerikansk thriller där mamman dödar hela familjen när någon lämnat strumporna i vardagsrummet. Ångest.

Fast när jag ligger där får jag såklart även lite perspektiv. Vafan. Jag delade rum med min syster (i en våningssäng) tills jag var nästan 10. Fortsatte dela varannan vecka i två år till. Vi hade en våningssäng, en bokhylla med pysselsaker, böcker och sånt och ett stort leksaksskåp som rymde alla leksaker och utklädningskläder. Därunder stod vår låda med lego. Ett bord och två stolar och under våningssängen två backar med barbiegrejer. Blev jag olycklig av det? Stundtals, av att ha min syster i min närhet möjligtvis (syskonkärlek, ah), men nä. Steget är ju långt men hur gjorde man förr, när man sov fem-sex stycken i samma rum? Blev man olycklig då? När inte alla hade ett eget nintendo och inte alla fick åka på solsemester till Kreta och skidsemester till Sälen varje år... var alla barn olyckliga då? För det känns för fan så. Det känns som att min sons lycka sitter i hur bra han bor, vilka kläder han får och hur många utlandsvistelser som vi hinner avverka innan han fyller 18.

Jag vet ju att det inte är så. Men det är så jävla lätt att falla för allt man ser på teve och allt man läser på internet och i alla glansiga magasin. Förortsmammorna i små tvåor med tre barn är inte direkt med i de stora hemma-hos-repotagen i mama. Sedan så ökar ju barnfattigdomen står överallt, och det innebär tydligen att man inte har råd att åka någonstans på sommaren och inte har råd att köpa ny vinterjacka för tusenlappen, inte har råd att hosta upp pengar bara sådär när det kommer till hobbys och fritidsintressen. Kan alla det? Är det bara vi som lever fattigt, eller liksom vad missar jag? För jag tycker vi har det bra.

Men som tur är har ju M fått jobb. Så på pappret kommer vi ha det bra ställt och det är ju fint att veta att Noah inte hamnar i statistiken som ett fattigt barn. Fastän han får bo i våningssäng och knö in leksaker i vardagsrummet.