Läser och ser alldeles för mycket om förlossningen tror jag. Är livrädd fortfarande. Väntar på slutgilltigt beslut om igångsättning och läser såklart alla skräckhistorier. Men alltså.. att det gör ont.. det gör ju ont att föda barn. Det gjorde SVINont förra gången också. Köper inte det som argument. Att det skulle ta längre tid är också svårt att ta til sig som argument då det gick så jävla snabbt förra gången.

Kollade min förlossningsjournal. Där står att värkarna etablerades 9:10 samt vattenavgång då. Minns det hanterbart fram tills dess. 10:59 är han ute - alltså var det faktiskt "bara" mindre än två timmar som var riktigt jobbiga. Och jag vet ju inte hur mycket av den tiden som var jobbigt på grund av att jag hade panik och hur mycket som var bara ren smärta. Kanske sätter det igång av sig självt även om vi får tid för igångsättning. Ska snart packa BB-väskan i varje fall, vill inte ha något panikartat om det skulle starta tidigare. Vill känna mig lugn och säker. Att ordna praktiska detaljer är en del i att känna trygghet och lugn.

Blir det igångsättning så tror jag att jag vill ha epidural. Jag vill att de sätter EDAn tidigt om det går, men den behöver inte användas förens jag verkligen känner att det behövs - om det behövs. Pendlar lite i vad jag vill där. Men imorgon ska jag träffa barnmorskan, jag ska få samtal från Aurora och be om ett stödsamtal också och träffa doulan denna vecka. Kanske klarnar lite då :)