Då ska jag äta en semla. Då är det ju nästan semmeldags.

Ska försöka att tvätta lite bebiskläder idag. Och skriva förlossningsbrev. Allt som gör det lite mer verkligt tror jag är bra. Borde packa en BB-väska snart också, bara utifall att hon inte vill stanna inne tills vi har bestämt. Försöker bota mig själv från skräcken genom att titta på en unge i minuten. Kan tyckas kontraproduktivt, men jag får ju panikkänslorna och jag kan försöka tänka mig igenom dem och hantera dem. Alltså kanske jag även kan det när jag väl är där?

Tänker extremt mycket nu, är som att jag gått in i en egen bubbla. Känner mig lite distanserad från alla andra liksom. Men gissar att det är så det ska vara. Har mycket tankar om hur jag vill känna när Lovis kommer, vilka tankar jag vill tänka. Jag vill tänka bra saker. Jag vill inte vara rädd, utan jag vill tänka: ja! Äntligen! Nu kommer hon, det här är naturligt, det här är det största som händer i livet, vad fantastisk kroppen är. Framför allt inte vara rädd, utan tänka att det gör ont, acceptera det med vetskapen om att 1. det är inte farligt (jag kommer inte dö, ingenting är trasigt, jag behöver inte försöka fly) och 2. smärtan gör att jag kommer närmre mitt barn. Varje värk som jag har kommer aldrig någonsin tillbaka, den är borta och har tagit mig en bit på vägen mot vårt barn.

I veckan ska jag träffa min barnmorska. Tänkte ev prata lite om smärtlindring då. Tänker mig just nu EDA och bäckenbottenbedövning, om det känns outhärdligt när jag väl är där. Går det snabbt och jag klarar öppningsskedet bra så tänker jag mig att jag bara vill ha lustgas. Är inte så rädd för smärtan i sig som för mina känslor kring smärtan. Bra att kunna skilja på det. Sen kommer även doulan hit och pratar lite. Det känns bra, för det tror jag verkligen kan bli min nyckel till en helt fantastisk förlossning :)