och allting är som förut

Skriker, bråkar, gråter. Det känns som det är det enda jag gör. Det känns som att jag förstör allt jag tar i. Fan alltså.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0