Finns massor att skriva om Noah och Lovis. Hur det är att vara tvåbarnsmamma helt plötsligt. Hur det är två veckor efter förlossningen. Hur det aldrig blir sig likt igen. Men idag kommer allt över mig. Hur annorlunda livet är nu. Hur mycket som hänt de senaste fem åren, hur jag aldrig blir mig lik igen, och hur det antagligen är en bra sak.

För fem år sedan var allt bara svart och jobbigt. Jag hängde med Fredrik fastän jag inte borde, jag såg framför mig hur vi så småningom skulle bli vi igen, och flytta ihop, och plugga klart, och senare skaffa barn och gifta oss. Det var mitt framtida liv. Sedan blev jag gravid och allt vändes uppochned. Nu gick ingenting enligt planen, men jag kunde ju improvisera. Och det har jag nog gjort sen dess. Det blev inte som jag tänkte mig, inget mysigt framiljegos, den där lyckobubblan som alla familjer hade, den gick mig helt förbi. Det var hårt arbete och väldigt ensamt. 19 år, ensam och mamma till en liten son. Wow. Jag tänker tillbaka på allt jag tagit mig igenom och undrar hur jag orkade. Jag har åkt fram och tillbaka, jag ar flyttat, jag har utbildat mig och jag har tagit hand om ett barn. Jag har fixat dagis, handlat kläder och mat, åkt till sjukhuset, VABbat, tröstat, älskat, hittat på saker. Tagit mig hit.

Och det är bara ena sidan av allt. Å andra sidan har jag gått igenom minst lika mycket saker själv. Hittat nya och förlorat vänner. Blivit sviken. Och sen allt det där andra, allt det där som bara hänt mig, som jag inte kunnat påverka. Fått mitt hjärta hoppat och stampat på. Fattat inte att jag står här nu, med allt det bakom mig.

Men idag kom allt över mig. Hur jag saknar vissa människor, såna människor som kanske till och med glömt bort mig. Känner en sån ömhet för alla människor jag någonsin älskat och fortfarande älskar. Jag är lyckligt lottad som har så många fina människor i mitt liv. Jag älskar er allihop. Mer än ni någonsin kan ana.