Idag är antagligen den sista dagen jag och Markus har för oss själva. Någonsin - typ. Detta är antagligen sista "barnfria" helgen innan lilla Lovis ska komma till oss. Den har hittills spenderats med att äta ute, umgås med min familj (spela spel och äta middag) och idag med att skrika och gråta lite. Nu gör Markus mat åt oss och så ska vi se film. Han vet inte om det, men det är min plan för resten av dagen också - mysa i soffan, äta goda saker och se på film eller möjligtvis serier.

Hur känns det då? Sista bara-jag-och-Markus-dagen. Jag hade nog trott att jag skulle få lite mer panik inför den. Men det får jag inte. Som singel längtade jag ungefär lika mycket efter mina Noah-helger som mina barajag-helger. Då kändes det mer krävande när Noah var hemma. Kanske var det för att han var mindre, men jag tror inte det. Jag tror det handlar om att vi har det rätt bra i vår familj. Jag har aldrig någonsin känt att Markus önskat att det bara var han och jag, aldrig känt att han tycker att Noah stör, och det påverkar nog mig enormt mycket. För jag tycker ju i princip aldrig att Noah stör (missförså mig inte, jag vill också vara bara vi ibland, men det får man vara ändå). Det känns bara himla bra helt enkelt :)

Längtar tills nästa såna här helg, när Noah är hemma och Lovis kommit. När vi kan laga någon god mat, bädda ut soffan och se någon mysig film allihopa i vår gigantiska soffa! Och sen krypa ned i sängen och sova och mysa hela natten. Min fina, fina familj ♥

Ja. Nappen. Vet inte riktigt vad jag ska göra med den faktiskt. Vi har i dagsläget 8 nappar här hemma hos oss och bebis har inte kommit än. De kommer från bekanta som köpt någon fin, och resten är varuutskick/gratisgrejer. Alltså åtta nappar. Hur ska jag kunna motivera mig själv att låta bli när de finns överallt? Ska lägga ned dem i källaren tror jag. Så att de finns där ifall jag ändrar mig, men inte bara sådär att ta fram bara för att.

Varför inte napp då? Alltså nackdelarna. Nackdel 1, är ju att det kan störa amningen. Med Noah gick det ju bra ändå, men är det värt risken? Sen funderar jag på varför man använder napp. Alltså vad är syftet? Att barnet har ett stort snuttbehov säger vissa, men jag får inte riktigt ihop det. Barnet har ett behov, antagligen av kontakt och beröring, och då tillfredsställer man det med en plastbit? Jag blir inte riktigt klok på det här faktiskt, för jag är en grymt lat människa och tycker att det passar mig utmärkt att stoppa in en napp. Men när jag tänker på det känns det ju fel. Barnet skriker ju inte för att det är kul eller utan anledning. Han/hon vill ju antagligen något. Känns som om jag "ignorerar" felet och istället get napp då. (alltså allt detta förutsatt att man har en välfungerande amning då, annars kan det ju vara rätt svårt att tillfredsställa något tuttbehov med annat än napp kan jag tänka mig)

Ah, jag vet inte. Knepigt är vad det är. Vi får väl se hur vi gör. För när man väl sitter där och sitter ihop med bebis 24/7 när man egentligen är en ganska egen människa så är det himla svårt att motivera sig själv. Jag vet ju det. Därför det är bäst att eliminera så många fallgropar som möjligt tror jag. Men vi får se. Mitt huvud är på ett ställe och mitt hjärta på ett annat i nappfrågan. To be continued helt enkelt.

...när allt känns som det skaver och inget känns riktigt bra.
längtar efter att kunna stoppa ned min bebis i vagnen och gå ut på en riktig långpromenad, med eller utan lilleman. längtar efter att inte ha mitt liv på paus och inte styras helt av min kropps nyckfulla hormonrusher.

önskar att jag kunde slippa den här jävla ångesten nu på slutet i alla fall. jag vill vara glad & må bra, jag vill verkligen det.

Idag har vi varit och ätit ute med familjen. Inte så mycket annat. Skulle behöva städa lite här hemma, men pallar inte det nu. Får så jäkla ont i ryggen av att göra något alls. Har en hel del sammandragningar nu, men inga som gör ont. Bara väntar på att det ska börja göra ont, vill att hon kommer nuuuuuuuuuuuuuu

Mvh /otålig

När man spenderar mycket tid i sängen så hinner man fönstershoppa en hel del på nätet. Kan snart Kappahl och Lindex barn/babysortiment utantill, även vårnyheterna. Så idag kikade jag in på H&M, som hade en hel del fint... tyvärr. Hur får man stopp på sig själv? Har dock inte klickat hem något... Men mest för jag inte riktigt vet vilken storlek jag ska välja om jag köper något :)

Igår sydde jag överdraget till skötbädden. Det blev bra, inte helt perfekt, men så bra man kan räkna med när man inte sytt på flera år och dessutom syr i någon slags vaxduk till en formad skumgummikudde. Helt okej alltså :)

Idag var jag ute på stan (WOHO lämnade hemmet!). Träffade Anni och åt lunch på Java. Supermysigt och vi pratade på tills Anni missade sin buss och var tvungena att gå. Så himla skönt att träffa folk, och speciellt Anni som det var länge sen! Mådde riktigt illa imorse, men efter lite lergigan och en vila på två timmar så mådde jag betydligt bättre och har mått rätt bra hela dagen.

Gick från fikat in på Lindex och HM såklart, dumt av mig. Hittade dock ett par pyjamasshorts som jag letat efter på Lindex' rea, och eftersom de hade 2 för 1 på all rea så kunde jag också få med mig ett 3-pack trosor. Finfint! Vidare på HM hitade jag ett par byxor i Noahs storlek för 50 kronor, en Carströja och lite strumpor. Undrar om strumporna finns i min storlek också? Så fina! Har en mycket nöjd kille här hemma =) (byxorna föll också herrn i smaken, då de hade ett diamanthjärta som knapp... han har ett par bruna brallor med ett glitterhjärta som knapp och de är också mycket populära)

Idag åkte flera påsar med grejer. På kvällen när vi kom hem var jag på mitt bästa städ- och rensarhumör. Det har tyvärr inte gått över än, därav det sena inlägget. Har inte sovit än. Kan inte. Men i varje fall. Vek och la ned bebiskläderna i byråarna, fixade ordning mina grejer (smink, hårprylar och sånt) och la i en annan låda, hängde upp halsband och sånt. Tvättade och hängde tvätt och rensade lite. Och kastade massa saker.

Jag har sedan en tid tillbaka kört no poo när det gäller mig själv och mitt hår. Det vill säga inga konstigheter i kropps & hårvård. Varför? Läs här.

Mycket som jag i mitt liv trott är bra är faktiskt egentligen mindre bra. Vasselin, Idominsalva, inotyol och någon bad-och-duscholja från apoteket rök bland annat då huvudingrediensen är mineralolja. Och eftersom jag själv inte vill tvätta mig eller mitt hår eller smörja in mig med konstigheter (har tagit små steg bort ifrån det, så lite finns nog kvar än, av bekvämlighet) så vill jag ju inte heller hälla på mina barn det. Noah är ju rätt stor och jag tvättar väldigt sällan hans hår (misstänker dock att han badas ordentligt hos far sin), då det sällan är smutsigt. Och i såna fall funkar det utmärkt med mitt tvättbalsam. Kroppen tvättar både han och jag oftast med bara vatten, och ingen av oss gör det varje dag, på grund av känslig hud (annars är olivolja+socker en bra grej att tvätta med).  Men tänk, vi luktar rätt gott ändå :)

Nu kommer ju dock andra svårigheter i och med ett barn till. Blöjor, våtservetter, babyoljor, rumpkrämer och skorvmedel. Men jag har sagt nej nu. Jag vill inte ha något sånt. Vi kör på engångsblöjor nu i början i varje fall (man måste vara lite realistisk) så får vi se om det blir tyg längre fram, tvättlappar med vatten/olja är tanken och förhoppningsvis behövs inget mer. Olja funkar ofta bra mot röda rumpor, speciellt om man använder det vid varje blöjbyte. Potatismjöl funkar istället för babypuder (vet inte om man använder sånt längre?). Tydligen ska olivolja+luskam kunna råda bot på skorv också.

Men hur som helst. Är nöjd med dagens rensning och det är betydligt färre konstigheter kvar hemma hos oss (och de flesta tillhör sambon), det känns himla bra!

* no 'poo står för no shampoo :) själv tvättar jag med balsam och ibland bikarbonat + en sur efterskölj med antingen vinäger eller citron och jag tror aldrig mitt hår har mått bättre :)

ingenting känns bra. inget alls. mår lite bättre fysiskt men psykiskt har idag varit som att kasta sig ut för ett stup. som om ingenting någonsin kommer kännas bra igen. som att vara fast och inte komma någonstans. vet inte riktigt vad jag ska göra. det kanske går över men det kanske inte går över och då, vad ska jag göra då? då är allting skit och piss och alltid och det orkar jag inte. orkar knappt med en enda sånhär dag. och vad ska jag göra? vart kan jag vända mig? alla lyssnar och nickar men vem gör någon skillnad?

Vaknade klockan 0530 med jordens huvudvärk. Trodde huvuder skulle sprängas. Var också bergis på att nu är det havandeskapsförgiftning och allt går i stöpet. Här är vi positiva! Såhär sju timmar, några alvedon och lite lite sömn senare så har jag fortfarande huvudvärk. Och såndär jobbig hjärtklappning som liksom är obehaglig i hela kroppen. Och en son att utfodra. Ska göra det och sen ta en alvedon till och hoppas det ger med sig. Ska till barnmorskan om två timmar.

Skriker, bråkar, gråter. Det känns som det är det enda jag gör. Det känns som att jag förstör allt jag tar i. Fan alltså.

Läser och ser alldeles för mycket om förlossningen tror jag. Är livrädd fortfarande. Väntar på slutgilltigt beslut om igångsättning och läser såklart alla skräckhistorier. Men alltså.. att det gör ont.. det gör ju ont att föda barn. Det gjorde SVINont förra gången också. Köper inte det som argument. Att det skulle ta längre tid är också svårt att ta til sig som argument då det gick så jävla snabbt förra gången.

Kollade min förlossningsjournal. Där står att värkarna etablerades 9:10 samt vattenavgång då. Minns det hanterbart fram tills dess. 10:59 är han ute - alltså var det faktiskt "bara" mindre än två timmar som var riktigt jobbiga. Och jag vet ju inte hur mycket av den tiden som var jobbigt på grund av att jag hade panik och hur mycket som var bara ren smärta. Kanske sätter det igång av sig självt även om vi får tid för igångsättning. Ska snart packa BB-väskan i varje fall, vill inte ha något panikartat om det skulle starta tidigare. Vill känna mig lugn och säker. Att ordna praktiska detaljer är en del i att känna trygghet och lugn.

Blir det igångsättning så tror jag att jag vill ha epidural. Jag vill att de sätter EDAn tidigt om det går, men den behöver inte användas förens jag verkligen känner att det behövs - om det behövs. Pendlar lite i vad jag vill där. Men imorgon ska jag träffa barnmorskan, jag ska få samtal från Aurora och be om ett stödsamtal också och träffa doulan denna vecka. Kanske klarnar lite då :)

Sover dåligt om nätterna utan medicin. Och har jag inte mycket hjärtklappning eller mår jätteilla så tar det emot att ta den. Har bara sovit ett par timmar och har svårt att sova på dagen. Kanske börjar min kropp ställa in sig på småbarnslivet...

Tänkte greja lite här hemma idag, men ska försöka vila en liten stund. Har hängt tvätt och lagt in en maskin i varje fall, får se om jag orkar ta upp den tråden när jag (förhoppningsvis) har vilat en stund :)

Handlade en hel del till Noah när han låg i magen också, men fick en hel del då. Denna gång har jag bara lite grejer kvar från Noah, resten är nyinköpt. Dyr historia det där med barn. Upptäckte idag att jag har fått fnatt när det gäller att köpa strumpbyxor (????). Har bara en klänning så det känns onekligen rätt overkill med 5 par strumpbyxor i strl 50/56. Tror dock några av paren är rätt stora och kan passa lite längre.. men ändå. Har sorterat kläderna efter storlek och håller nu på att tvätta dem.

Då ska jag äta en semla. Då är det ju nästan semmeldags.

Ska försöka att tvätta lite bebiskläder idag. Och skriva förlossningsbrev. Allt som gör det lite mer verkligt tror jag är bra. Borde packa en BB-väska snart också, bara utifall att hon inte vill stanna inne tills vi har bestämt. Försöker bota mig själv från skräcken genom att titta på en unge i minuten. Kan tyckas kontraproduktivt, men jag får ju panikkänslorna och jag kan försöka tänka mig igenom dem och hantera dem. Alltså kanske jag även kan det när jag väl är där?

Tänker extremt mycket nu, är som att jag gått in i en egen bubbla. Känner mig lite distanserad från alla andra liksom. Men gissar att det är så det ska vara. Har mycket tankar om hur jag vill känna när Lovis kommer, vilka tankar jag vill tänka. Jag vill tänka bra saker. Jag vill inte vara rädd, utan jag vill tänka: ja! Äntligen! Nu kommer hon, det här är naturligt, det här är det största som händer i livet, vad fantastisk kroppen är. Framför allt inte vara rädd, utan tänka att det gör ont, acceptera det med vetskapen om att 1. det är inte farligt (jag kommer inte dö, ingenting är trasigt, jag behöver inte försöka fly) och 2. smärtan gör att jag kommer närmre mitt barn. Varje värk som jag har kommer aldrig någonsin tillbaka, den är borta och har tagit mig en bit på vägen mot vårt barn.

I veckan ska jag träffa min barnmorska. Tänkte ev prata lite om smärtlindring då. Tänker mig just nu EDA och bäckenbottenbedövning, om det känns outhärdligt när jag väl är där. Går det snabbt och jag klarar öppningsskedet bra så tänker jag mig att jag bara vill ha lustgas. Är inte så rädd för smärtan i sig som för mina känslor kring smärtan. Bra att kunna skilja på det. Sen kommer även doulan hit och pratar lite. Det känns bra, för det tror jag verkligen kan bli min nyckel till en helt fantastisk förlossning :)