Japp, efter mycket latmaskande imorse så är vi nu iväg. Sitter på det sista tåget (av tre) på väg mot Linköping. Om allt går som det ska (hahahaha) så är vi där om 40 minuter. Skulle vara första gången detta ÅR som allt gått som det ska när jag åkt med SJ. Men det är bara att tacka och ta emot om det funkar. Är himla van vid att åka tåg med barn vid det här laget, men när man är gravid är allt lite tyngre, jag har hjärtat i halsgropen och är så rädd att han ska ramla ned på spåret och dö, och blir mycket lättare stressad och arg. Men min gullunge har skött sig exemplariskt. Det är vid såna här tillfällen som jag blir riktigt glad och tänker att jag verkligen lyckats som mamma. Han är så artig och trevlig mot alla han träffar. Det är något att vara stolt över tycker jag!

I Linköping ska vi hälsa på Noahs pappa med familj. Så fort vi kommit över allt mellan oss, jag och Noahs pappa, så bestämde vi att vi ska hålla ihop. Att vi är en familj. Mamma+pappa+barn=familj. Även om Noahs pappa har haft en ny tjej och jag har förlovat mig och ska få ett barn till så är vi ändå Noahs familj. Och vi tycker båda två att det är viktigt att han får ha oss, som en familj, för sig själv ibland. Att han kan ha några tillfällen per år där han slipper välja mellan mamma eller pappa, där han också får ha både och. Där vi kan åka och bada eller fira jul ellerbara mysa och se på film tillsammans. Det ärnågot annat jag är fruktansvärt stolt över och aldrig någonsin kommer göra avkall på. Jag är stolt över att vi är mogna och vuxna människor som tycker om varandra och vår son och vill ge honom det bästa. Och inga nya pojk/flickvänner får komma ivägen för det. De får jättegärna vara med i det däremot. Markus har ju varit hemma hos mina exsvärföräldrar och ätit middag exempelvis. DET ÄR SÅ OBESKRIVLIGT SKÖNT. Att de som har med mitt barn att göra är mogna och vuxna människor som kan se till hur livet ser ut här och nu. Jag är extremt lyckligt lottad som har det så bra ♥

Vill så gärna ha det fint och städat här hemma. Vill så gärna ha allt på sin plats, men ingenting i det här förbannade huset har en plats. Blir så jävla ledsen på... ja... på mig själv? Blir så STRESSAD av alla grejer vi har. Får inte plats med kläderna i garderoben, får inte plats med sängkläder, får inte plats med handdukar, vart ska bebisgrejerna vara? Vart ska mina böcker vara? Vart ska ALLT VARA EGENTLIGEN???

PANIK. Vill verkligen lägga mig ned på golvet och gråta. Kanske ska passa på att slänga massa saker imorgon när Markus inte är hemma. Kanske skulle ta och flytta ned exempelvis hans xbox och alla dvdskivor i källaren och se hur många veckor/månader det tar innan han märker att de inte är där? För ärligt talat tror jag inte ens att han har tittat i de lådorna sedan vi skaffade byrån. Men det är såklart bara vad jag tror. Men problemet ligger såklart inte bara hos markus. Jag har också massa massa skit. Men massa mer svårtplacerad skit. Saker som används ibland eller kanske kommer användas. Vad gör man med dem egentligen?

Var hos kuratorn på specialistmödravården igår. Pratade om vad det var jag var rädd för och hade ångest inför när det gällde förlossningen. Kom fram till att det är väldigt mycket känslor som liksom blandas ihop och att det blir svårt att reda ut vad som är vad. Vi kom fram till att jag kanske inte behöver älta allt det här just nu, utan att jag behöver en paus från det. Att jag behöver fundera och fokusera på andra saker, och ta tag i tankar och förberedelser inför förlossningen efter nyår när det ligger lite närmre i tiden. Jag tror det kan ligga något i det. Känns lite bättre nu, kommer säkert kännas ännu bättre i januari när jag får "ta itu" med det ordentligt. Packa BB-väska, skriva förlossningsplan, planera resa till förlossningen och sånt.

Men nu ska jag försöka fokusera på föräldragrupp, lucia, mig själv, födelsedag och jul. Det är inte fy skam det heller.

I helgen åker vi (jag & Nois) till Linköping och till Noahs pappa, farmor och farfar. Planen är att gå på julmarknad, åka till simhallen och gå novemberljusslingan. Kommer bli supermysigt! :)

3D-UL gick finfint och barnmorskan var jättesnäll och duktig. Hon vägde straxt under ett kilo och sparkade på som bara den. Barnmorskan sa att det var ett bra tecken. Bebisar som rör sig mycket mår bra i magen :) Det fanns mycket fostervatten också, vilket kan förklara min tjocka mage och mitt SF-mått på 26 i vecka 23 ;) Här kommer i varje fall några av de fina bilderna och videosarna vi fick! (tror att det "skrovliga" på huvudet eventuellt är hår? hoppas! :))

Nu beger vi oss iväg in mot storstadens centrum. Klockan 1345 får vi se vår lilla guldklimp och när vi kommer hem ska vi se om vi ser några likheter med min andra guldklimp :)

Nu är vi framme i Stockholmoch har checkat in på vårt rum. Fiiiiint! Jag sitter på rummet och Markus är och parkerar bilen. Detär något rogivande i att ha vatten utanför fönstret, även om det bara är vatten från slussen mitt i Sthlm. Nu ska vi byta om och gå och spana in poolen och sen ska vi ta bussen till stan och gå ut och äta :)

Är så trött och arg och ledsen på allt och alla. Jag förstår rent logiskt att det inte är så, att alla INTE är dumma mot mig utan att det sitter i mitt huvud men de JÄVLA känslorna kan liksom inte koppla det. Fattar liksom inte. Det känns som att jag är ensammast i hela världen, som att alla bara är dumma i huvudet och som att inget någonsin kommer bli bra. Det är bara att lägga sig ned och försöka sluta andas. FAN VAD JAG HATAR ATT MÅ SÅHÄR.

Har haft lite ont i magen och relativt mycket sammandragningar så jag ringde till barnmorskan idag. Hon sa att det var normalt och att jag inte behövde oroa mig om det inte gjorde mer ont eller om de inte kom tätt och regelbundet. Hoppas det lugnar ned sig lite för det är rätt jobbigt. Förra gången kortades livmodertappen också, så jag är lite orolig för det. Men det ska nog gå bra. Jag stressar ju inte så värst mycket så det ska inte vara någon fara :)

Hon är så bra :) Hon frågade hur det var med hjärtklappningen och hur det kändes inför förlossningen, om jag tänkte mycket på det och sådär. Berättade att jag tänker en del på det och ibland får väldigt mycket panik inför det. Hon skulle kolla om jag kunde få någon samtalskontakt (trots att jag har en redan - men där behandlar vi andra frågor och hon verkade verkligen förstå det) och prata om det. Sedan tyckte hon att jag skulle ringa Aurora igen.

Bra gjort att innan jag ringde fick jag värsta skräckscenariot i mitt huvud där jag var tvungen att åka in, livmodertappen var förkortad igen och jag var tvungen att ligga på sjukhuset och missade Stockholmsresan och ultraljudet och allt. Huu! Skönt att man inte går händelserna i förväg eller så... :)

noah parkerar sin monstertruck och kryper upp i min säng. kramar mig och tittar på mig, ger mig en puss och frågar om det känns bättre nu? mm säger jag och får ännu mer ont  i hjärtat för man ljuger inte för sitt barn sådär. men  jag vill inte göra honom ledsen. han har blivit så närhetssökande den senaste tiden. jag är rädd att han ska tro att det är hans fel, så jag påminner honom om att man kan vara ledsen ibland utan att det är någons fel.

dagen börjar ännu sämre idag med att jag snart gått upp 10 kilo. och det är 15 veckor kvar. blablabla gravid. spelar ingen roll. det hjälper inte mot äckelkänslorna eller ångesten. spelar ingen roll vad och hur jag äter, jag går upp ändå, i samma slumpmässiga takt.

Häromdagen pysslade vi här hemma. Noah har tittat på Art attack på Disney junior och ville göra en racerbil, så det gjorde vi :)

Här är en bild på min tjockismage :) Vecka 24+1 (lördags). Så efter är jag med min bloggning. Idag är det vecka 24+5!!! Snart 25 hela veckor. Jösses vad snabbt det går!

Vaknade vid sex med ont i ryggen. Kanske inte är så konstigt med tanke på att det känns som att jag spenderar cirka 90% av all min tid liggandes. I varje fall de senaste dagarna, som varit sådär... Blir påverkad av vädret och det är ju rätt trist. Då blir mitt humör också ganska trist. Gaskade upp mig lite igår efter att ha hämtat finpojken på dagis i varje fall och lagade mat och tände ljus. Blev disneyfilm och mat i soffan igår. Mys! ♥

Men nu är det som sagt var frukostdags för mig och lillen. Senare idag ska vi iväg och träffa mina systrar och äta lunch innan jag ska till min psykolog. Bra att komma ut lite och träffa folk!

Det är så fint när bebis sparkar i magen och lever runt och jag kan knappt vänta tills hon är här. Men det är så jävla jobbigt att den där underbara känslan blandas med panik och skräck inför själva ankomsten. Ligger vaken på nätterna och är rädd och gråter, kan inte sova. Auroramottagningen var supertrevliga och kunde ju lova mig att komma in tidigt och sådär, men sen då? För nu står jag här mitt i, försent att ångra sig och är fan livrädd. Jag är rädd att jag inte ska hinna in. Jag är rädd att vara ensam när det startar. Jag är rädd att något ska gå fel, att något ska ta tid, att inte hinna dit, att tappa kontroll, att vara rädd, ha panik och vara ensam.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra åt det. Jag vet inte om någon kan göra något. Aurorabarnmorskan sa det "tröstande" att ingen kan säga vad som händer, ingen vet hur snabbt eller långsamt det kommer gå. Går det snabbt så gör det. Jotack. Jag vet.

Jag trodde verkligen att jag var rädd inför förra gången. Men det kan jag ju bara konstatera nu att jag inte var. Nu är jag rädd. Livrädd till och med. Trodde känslan skulle avta men den tilltar allt mer. Jag vet att jag kan ringa Auroramottagningen igen, eller min barnmorska, men vad ska de göra? Det är ju som det är.

Fan, fan, fan.

Igår var vi på Halloweenfest. Såklart så tog jag inga bilder, bara när vi gick till förfesten, och de var på magen. Ska försöka lägga upp dem senare idag. Här är vad som återstod av min frisyr från igår ;)

wiiiie, ♥ lockigt hår!

Höhö nu kommer mer gnäll. Fan vad tråkig blogg jag har egentligen. Men mina graviditeter har inte varit så bra, varken fysiskt eller psykiskt. Och jaja, jag valde att skaffa barn och whatnot. Men jag visste ju inte att det skulle bli såhär igen. Jag har sedan Noahs födsel tänkt ganska positivt om förlossningen och framtida eventuella förlossningar (bortträngning kallar Freud det). Men när jag blev gravid fick jag panik, och har fortfarande. Pendlar mellan att innerligt ångra att jag blev gravid och att tänka att denna gång kanske det blir bättre...

Vi får se hur det går imorgon. Förra gången gick jag också hos Auroramottagningen men då var min förlossningsskräck mycket lindrigare än denna gång. Då var jag orolig för att inte hinna in i tid. De lugnade mig med att det skulle ta mååååånga timmar. Jo tjena. Vi hann ju knappt in. Denna gång är jag alltså livrädd. Dels vet jag hur inåthelvete jävla ont det gör, jag vet hur jag tappade kontrollen förra gången, hur jag fick panik samt hur jävla snabbt det gick och hur obehagligt det var efteråt. Inte många plus alltså. Men vi laddar. Denna gång börjar jag läsa tidigt, ska försöka mig på profylax tror jag. Försöka hinna in och få en EDA om det går. Har hittat en fin tjej som vill vara min doula och stötta igenom förlossningen. Men ändå, paniken.. Söv ned mig och plocka ut ungen.

Är så glad att jag blev sjukskriven. Imorgon har jag det sista att göra i skolan, ett arbete som redan var klart innan jag blev sjukskriven men som ska redovisas. Då det är ett grupparbete känner jag att jag inte kan strunta i det. Men redan nu, tolv timmar innan jag ska dit så börjar jag känna av det i kroppen. Blir varm, får hjärtklappning och mår illa. Är stressad. Slutsats: jag åtgärdar rätt problem.

Nu har vi fått ihop nya soffan och såhär ser det nu ut i vårt vardagsrum:

 

 

 

 

 

Noah ville också vara med på bild ;) Är väldigt nöjd, känns som det blev mycket mer plats och mycket finare!

Känsla: ångest. Jag är världens sämsta mamma som inte ens kan ta hand om sitt barn. Som ligger hemma och latar mig hela dagarna. Jag såg nog blicken. Jag fattar nog. Jag är inte dum i huvudet.

Men TACK dagisfröken för att du vet hur jag har det. Samtalet började vänligt. Varför jag är sjukskriven? Ja, det vill jag ju helst inte prata om, men vad säger man när någon frågar? Psykisk ohälsa är ju inte direkt så roligt att diskutera i dagishallen vid hämtningstid. Och hur svarar man kort på det? Nej, men det var snäll att säga att det är bättre att lämna Noah klockan nio istället för 10/11 så att han kan vara med i verksamheten. Men sen då? Ja, då ska vi också korta ned dagarna till klockan 13 istället för 15, 16, 17. Alltså jag orkar ju inte. Fattar de inte att jag inte vill något hellre än att må bra och kunna orka vara med min son jämt????? Tror de att jag går på spa, shoppar och äter lunch på stan varje dag när Noah är på dagis? Det känns så. Det känns så så jävla mycket att det gör ont. Dålig mamma. Fastän han är hemma alla fredagar. Fastän han får sovmorgon. Fastän jag försöker så jag slår knut på mig själv.

Jag vet inte vad syftet med samtalet egentligen var. Men  uppenbart var ju att hon ville ha reda på varför jag var hemma och om jag inte kunde ha Noah lite mindre på dagis då. Såklart får man inte säga sånt, så hon tillade "ja, alltså du får ju ha honom på dagis hur mycket du vill". Slå in den sista spiken i kistan. Svart på vitt liksom - det är du som vill lämna bort ditt barn hela dagarna.

Tack. Nu var hela denna fantastiska dag helt åt helvete för jag tror aldrig jag känt mig så jävla värdelös som jag gör nu.