Idag åkte flera påsar med grejer. På kvällen när vi kom hem var jag på mitt bästa städ- och rensarhumör. Det har tyvärr inte gått över än, därav det sena inlägget. Har inte sovit än. Kan inte. Men i varje fall. Vek och la ned bebiskläderna i byråarna, fixade ordning mina grejer (smink, hårprylar och sånt) och la i en annan låda, hängde upp halsband och sånt. Tvättade och hängde tvätt och rensade lite. Och kastade massa saker.

Jag har sedan en tid tillbaka kört no poo när det gäller mig själv och mitt hår. Det vill säga inga konstigheter i kropps & hårvård. Varför? Läs här.

Mycket som jag i mitt liv trott är bra är faktiskt egentligen mindre bra. Vasselin, Idominsalva, inotyol och någon bad-och-duscholja från apoteket rök bland annat då huvudingrediensen är mineralolja. Och eftersom jag själv inte vill tvätta mig eller mitt hår eller smörja in mig med konstigheter (har tagit små steg bort ifrån det, så lite finns nog kvar än, av bekvämlighet) så vill jag ju inte heller hälla på mina barn det. Noah är ju rätt stor och jag tvättar väldigt sällan hans hår (misstänker dock att han badas ordentligt hos far sin), då det sällan är smutsigt. Och i såna fall funkar det utmärkt med mitt tvättbalsam. Kroppen tvättar både han och jag oftast med bara vatten, och ingen av oss gör det varje dag, på grund av känslig hud (annars är olivolja+socker en bra grej att tvätta med).  Men tänk, vi luktar rätt gott ändå :)

Nu kommer ju dock andra svårigheter i och med ett barn till. Blöjor, våtservetter, babyoljor, rumpkrämer och skorvmedel. Men jag har sagt nej nu. Jag vill inte ha något sånt. Vi kör på engångsblöjor nu i början i varje fall (man måste vara lite realistisk) så får vi se om det blir tyg längre fram, tvättlappar med vatten/olja är tanken och förhoppningsvis behövs inget mer. Olja funkar ofta bra mot röda rumpor, speciellt om man använder det vid varje blöjbyte. Potatismjöl funkar istället för babypuder (vet inte om man använder sånt längre?). Tydligen ska olivolja+luskam kunna råda bot på skorv också.

Men hur som helst. Är nöjd med dagens rensning och det är betydligt färre konstigheter kvar hemma hos oss (och de flesta tillhör sambon), det känns himla bra!

* no 'poo står för no shampoo :) själv tvättar jag med balsam och ibland bikarbonat + en sur efterskölj med antingen vinäger eller citron och jag tror aldrig mitt hår har mått bättre :)

ingenting känns bra. inget alls. mår lite bättre fysiskt men psykiskt har idag varit som att kasta sig ut för ett stup. som om ingenting någonsin kommer kännas bra igen. som att vara fast och inte komma någonstans. vet inte riktigt vad jag ska göra. det kanske går över men det kanske inte går över och då, vad ska jag göra då? då är allting skit och piss och alltid och det orkar jag inte. orkar knappt med en enda sånhär dag. och vad ska jag göra? vart kan jag vända mig? alla lyssnar och nickar men vem gör någon skillnad?

Vaknade klockan 0530 med jordens huvudvärk. Trodde huvuder skulle sprängas. Var också bergis på att nu är det havandeskapsförgiftning och allt går i stöpet. Här är vi positiva! Såhär sju timmar, några alvedon och lite lite sömn senare så har jag fortfarande huvudvärk. Och såndär jobbig hjärtklappning som liksom är obehaglig i hela kroppen. Och en son att utfodra. Ska göra det och sen ta en alvedon till och hoppas det ger med sig. Ska till barnmorskan om två timmar.

Skriker, bråkar, gråter. Det känns som det är det enda jag gör. Det känns som att jag förstör allt jag tar i. Fan alltså.

Läser och ser alldeles för mycket om förlossningen tror jag. Är livrädd fortfarande. Väntar på slutgilltigt beslut om igångsättning och läser såklart alla skräckhistorier. Men alltså.. att det gör ont.. det gör ju ont att föda barn. Det gjorde SVINont förra gången också. Köper inte det som argument. Att det skulle ta längre tid är också svårt att ta til sig som argument då det gick så jävla snabbt förra gången.

Kollade min förlossningsjournal. Där står att värkarna etablerades 9:10 samt vattenavgång då. Minns det hanterbart fram tills dess. 10:59 är han ute - alltså var det faktiskt "bara" mindre än två timmar som var riktigt jobbiga. Och jag vet ju inte hur mycket av den tiden som var jobbigt på grund av att jag hade panik och hur mycket som var bara ren smärta. Kanske sätter det igång av sig självt även om vi får tid för igångsättning. Ska snart packa BB-väskan i varje fall, vill inte ha något panikartat om det skulle starta tidigare. Vill känna mig lugn och säker. Att ordna praktiska detaljer är en del i att känna trygghet och lugn.

Blir det igångsättning så tror jag att jag vill ha epidural. Jag vill att de sätter EDAn tidigt om det går, men den behöver inte användas förens jag verkligen känner att det behövs - om det behövs. Pendlar lite i vad jag vill där. Men imorgon ska jag träffa barnmorskan, jag ska få samtal från Aurora och be om ett stödsamtal också och träffa doulan denna vecka. Kanske klarnar lite då :)

Sover dåligt om nätterna utan medicin. Och har jag inte mycket hjärtklappning eller mår jätteilla så tar det emot att ta den. Har bara sovit ett par timmar och har svårt att sova på dagen. Kanske börjar min kropp ställa in sig på småbarnslivet...

Tänkte greja lite här hemma idag, men ska försöka vila en liten stund. Har hängt tvätt och lagt in en maskin i varje fall, får se om jag orkar ta upp den tråden när jag (förhoppningsvis) har vilat en stund :)

Handlade en hel del till Noah när han låg i magen också, men fick en hel del då. Denna gång har jag bara lite grejer kvar från Noah, resten är nyinköpt. Dyr historia det där med barn. Upptäckte idag att jag har fått fnatt när det gäller att köpa strumpbyxor (????). Har bara en klänning så det känns onekligen rätt overkill med 5 par strumpbyxor i strl 50/56. Tror dock några av paren är rätt stora och kan passa lite längre.. men ändå. Har sorterat kläderna efter storlek och håller nu på att tvätta dem.

Då ska jag äta en semla. Då är det ju nästan semmeldags.

Ska försöka att tvätta lite bebiskläder idag. Och skriva förlossningsbrev. Allt som gör det lite mer verkligt tror jag är bra. Borde packa en BB-väska snart också, bara utifall att hon inte vill stanna inne tills vi har bestämt. Försöker bota mig själv från skräcken genom att titta på en unge i minuten. Kan tyckas kontraproduktivt, men jag får ju panikkänslorna och jag kan försöka tänka mig igenom dem och hantera dem. Alltså kanske jag även kan det när jag väl är där?

Tänker extremt mycket nu, är som att jag gått in i en egen bubbla. Känner mig lite distanserad från alla andra liksom. Men gissar att det är så det ska vara. Har mycket tankar om hur jag vill känna när Lovis kommer, vilka tankar jag vill tänka. Jag vill tänka bra saker. Jag vill inte vara rädd, utan jag vill tänka: ja! Äntligen! Nu kommer hon, det här är naturligt, det här är det största som händer i livet, vad fantastisk kroppen är. Framför allt inte vara rädd, utan tänka att det gör ont, acceptera det med vetskapen om att 1. det är inte farligt (jag kommer inte dö, ingenting är trasigt, jag behöver inte försöka fly) och 2. smärtan gör att jag kommer närmre mitt barn. Varje värk som jag har kommer aldrig någonsin tillbaka, den är borta och har tagit mig en bit på vägen mot vårt barn.

I veckan ska jag träffa min barnmorska. Tänkte ev prata lite om smärtlindring då. Tänker mig just nu EDA och bäckenbottenbedövning, om det känns outhärdligt när jag väl är där. Går det snabbt och jag klarar öppningsskedet bra så tänker jag mig att jag bara vill ha lustgas. Är inte så rädd för smärtan i sig som för mina känslor kring smärtan. Bra att kunna skilja på det. Sen kommer även doulan hit och pratar lite. Det känns bra, för det tror jag verkligen kan bli min nyckel till en helt fantastisk förlossning :)

Hm. Lovis, vad tros om det?

Anna Lovis Malm :) Passar ju finfint!

Uppdaterade en av mina "tickers" på ett forum - eftersom Noah har fyllt år. Såg att det var 3 veckor sen han fyllde år. TRE VECKOR?! Herregud, vart tar tiden vägen? Den bara rinner iväg hur snabbt som helst. Fast jag ska inte göra någon stor grej av det, det är ganska skönt att tiden tickar på just nu. Längtar efter att kunna gå långpromenader, längtar efter att kunna sova på mage, dra på mig ett par tajta jeans. Längtar efter att kunna leka med Noah i lekparkerna och kunna sätta mig på golvet utan att halvdö när jag reser på mig. Och längtar såklart efter min dotter.

Dotter känns så himla konstigt att säga. Det känns så svårt. Alltså föräldraskapet är redan svårt, och då har jag ändå fått världens snällaste lilla pojke. Snurrar rätt mycket tankar i mitt huvud just nu kring könsroller och föreställningar.

Herregud, bara kläderna är ju ett kapitel för sig, hur ska det egentligen gå med resten? Önskar att det var lätt. Önskar att det enda jag brydde mig om var min egen relation till mina barn, att de ska älska mig och jag dem. Men att säga så är att ljuga. Jag önskar dem så mycket mer än så. Som att bli starka, självsäkra individer som vågar gå sin egen väg, om det är vad de vill. Jag hoppas att vi är på väg dit. Och jag hoppas att Noah kommer leda vägen för sin syster, och att de kommer finna stöd och tröst i varandra när livet är sådär tufft som det kan vara. För jag vet ju hur det är...

Ja, då hinner man med en del timmar framför datorn. Speciellt när vissa dagar inte innehåller mer än soffliggande. Just nu är jag inne också läser mycket om AP, attachment parenting, eller nära föräldraskap. De tankarna ligger ganska nära mina egna när det gäller föräldraskap. Jag tror inte så mycket på metoder och måsten, utan jag tror att det som känns rätt oftast är rätt. Det jag är inne och läser på om nu är BLW. Sjalbärande och samsovning är inget nytt, det fanns med när Noah var liten också, men detta är nytt för mig! Här är ett blogginlägg om just BLW för de som är nya för det. :)


Med tanke på att Noah hade (har) ganska mycket problem med magen så är det här nog något för oss. Får se hur det känns när det är dags, men man kan aldrig veta för mycket =)

Det blir mycket tankar och väldigt lite bilder och saker som händer hos oss här i bloggen. Det handlar dels om att jag är ganska trött och inte riktigt orkar uppdatera med bilder och sånt. Kanske kommer ett ryck igen så småningom med bilder och text om vad vi har för oss. Just nu är det helt andra saker som rör sig i huvudet...

Ringde min läkare idag igen, för den höga pulsen/hjärtklappningen blir bara värre. Jag ligger på en puls på 110+ för det mesta nu, sedan cirka en vecka tillbaka. Det är oerhört påfrestande och det gör att jag har svårt att sova, mår illa, får ångest och det är svårt att göra något alls faktiskt. Tyvärr hjälper det inte att vila heller. Min läkare har sagt att det går att behandla med betablockerare om det blir värre, men helst vill man inte det. Och det vill såklart inte jag heller. Betablockerare till mig = sänkt hjärtfrekvens hos mig, men även hos bebisen. Det är såklart inte önskvärt. Så jag har försökt. Gud vet att jag har försökt. Jag sökte i början av oktober för hjärtklappning. Och jag har stått ut tills nu, så ingen kan säga att jag inte gjort mitt allt för att undvika medicin. Men när jag nu inte ens kan sova så ringer jag alltså min läkare, som ska rådgöra med en kardiolog för att se vad de kan göra.

Men där är det tvärnej. Kardiologen vill inte sätta in någon medicin. Alls. Han föreslår att man stöttar mig i att undvika medicin, men ja... den tiden är redan förbi. Det har jag gjort rätt bra själv sedan oktober, nu är vi liksom där det inte funkar. Där mitt liv inte funkar ordentligt. Men de an alltså inte göra något alls. De kan göra undersökningar på hjärtat, men jag är ganska så säker på att det inte är hjärtat det är fel på per se, utan att det handlar om att bebis är ivägen för något eller att det är hormonellt.

Så nu står jag här. 9 veckor kvar till förlossning, minst, och sån hjärtklappning att jag får avboka mina tandläkartider, för jag är rädd att jag inte ska orka. Visst, ibland är det bra, men när det inte är det så är det omöjligt att göra något alls. Ens sitta och prata. Inget går. Lägger man ihop det här med min förlossningsrädsla, ångest och panikångest så har vi ju en alldeles förträfflig situation. Ganska ohållbar med andra ord. Och utan någon möjlighet till någon slags hjälp alls - fatta hur jävla hopplöst det känns då. Jag ska träffa barnmorskan på tisdag och har ett aurorasamtal på onsdag. Båda inplanerade på eftermiddagen för att ibland är det bättre på eftermiddagen. Jag ska ta upp det här med igångsättning nu. Har läst om igångsättningar från v 36-37. Att ha 5-6 veckor kvar istället för minst 9 känns som att det skulle vara något. Att eventuellt få ett datum för förlossningen är både positivt och negativt för förlossningsrädslan, men... ja. Jag har slut på andra förslag. Jag orkar inte. Jag hoppas vården också förstår det.

 

"Den vanligaste dödsorsaken bland nyblivna mammor är självmord till följd av en förlossningsdepression. Så det finns alltid en risk."

"Om man haft depressioner tidigare i livet eller har bipolär sjukdom har man en ökad sårbarhet för att drabbas av förlossningsdepression. Det är inget skäl till att inte skaffa barn, men kvinnan bör vara medveten om risken."

Det är ingenting jag är rädd för utan anledning utan det finns goda skäl att vara rädd och nervös för hur jag kommer må. Jag längtar så enormt efter vår lilla bebis, längtar efter att få ha henne hos mig, men är livrädd för att inte känna något. För att känna den där hopplösheten som jag kände ett tag med Noah. För att stå där ensam igen - för det är det man gör. Hur många man än har runt omkring sig så känner man sig ensam. Man blir en börda. Det är hemskt för anhöriga att stå brevid och jag förstår att man till och med kan bli arg och frustrerad.

Jag kan inte heller påstå att jag känner mig trygg när det gäller sjukvårdens insatser. Sist fanns inga insatser alls. Jag ringde min BVC-sköterska och berättade hur otroligt dåligt jag mått, att jag helst av allt ville dö, hur jag kände den där hemska natten när jag kommit hem från BB. Hon var jättesnäll, lyssnade och sa att det blir bättre, men det hände inte så mycket mer. Jag fick höga poäng på självskattningsformuläret på mitt återbesök men inget gjordes. Varken från MVC eller psykiatrins sida. Kommer det vara annorlunda den här gången? Dessutom så går de flesta av mina mediciner inte att kombinera med amning, så hamnar jag i det läget igen så får jag välja vad som är viktigast.

Är helt genomsvettig efter samtalet med Aurora. Och då ringde jag bara och bokade tid. Kan inte komma ifrån känslan jag fick av att hon var besvärad av mitt samtal. Kommer inte ifrån den känslan överlag när det gäller min förlossningsrädsla. Att det bara är att bita ihop. Att om de bara tiger så kommer ju barnet komma oavsett hur jag mår. Det enda jag får höra är att allt är naturligt och normalt och att det såklart är jobbigt för mig men att min situation ser annorlunda ut. Fyfan. Har haft hjärtklappning sen jag vaknade för jag visste att jag var tvungen att ringa det här samtalet idag. Skakade och svettades så himla mycket under telefonsamtalet att jag funderade på att bara lägga på och nu efteråt har det liksom släppt. Är så fruktansvärt jobbigt att inte ha kontroll över sin kropp och ångest. Är så jobbigt att känslorna inte tas på allvar också, och att när jag försöker ignorera dem, vilket rådet ändå varit från sjukvårdens sida, så tar det sig extrema fysiska uttryck. Känner mig helt fucked up.

Jag har ingen att prata med. Ingen vill prata om det här. Alla frågar hur jag mår men när jag berättar så ångrar de sig genast och har inget mer att säga. För man ska inte ha panik och ångest och sånt när man är gravid. Man kan vara lite nervös för förlossningen, men inte såhär. Jag får aldrig möjlighet att prata om det för alla vill bara låtsas som om ingenting. Jag är ledsen. Jag är uppriktigt ledsen att jag inte kan leva upp till era förväntningar. Min graviditet är inte rolig eller mysig eller underbar. Den är ett riktigt helvete, och jag ser inte att varken förlossningen eller tiden efteråt kommer vara annorlunda. Om jag inte är realistisk så kommer jag gå under. Om jag inte får vara ledsen så kommer min kropp ge upp, för jag orkar inte trycka bort allt. Det går ju uppenbarligen inte så bra.

Barnmorskebesök idag som gick åt helvete. Mådde illa på morgonen men sen kändes det bättre. Men när jag kom dit fick jag världens hjärtklappning och svettades och var helt borta i huvudet. Hade en hel radda saker jag ville prata med henne om men fick inte fram ett skit. Det här är inte jag. Det är inte alls jag, och nu är jag så himla ledsen för att det blev såhär. Dessutom känns det som att min kropp lurar mig. Inget är ju fel, men ändå är allt fel. Fan, fan fan.

Helt sjukt vad tiden går. Om 6 dagar är det bara 10 veckor kvar. Känns helt overkligt när jag tänker på det, att vi ska ha en liten bebis... om bara 10 veckor.. GRIPS NOG LITE AV PANIK också. Shit. Hur förbereder an sig för det? 10 veckor. 70 dagar. Det är inte mycket tid det.

Alltså Grey's Anatomy. Hur bra? Jag dör! Jag kollar kvart över tio varje dag som jag är hemma och har tid. Det är sååååååååå bra. Åh. Idag gifte sig Izzie och Karev ♥

Var och handlade lite igår. Skulle egentligen få hem en babysitter och babykläder, men kom hem med väldigt lite. Två pyjamas, två strumpbyxor, ett par byxor och en tunika i stl 62. Får ångest av att handla bebiskläder på något sätt - vad behöver jag? Blir tokig. Babysitter blidde det ingen för det fanns ingen snygg som såg bekväm ut. Hatar babysitters - de är alla i äckligt plastigt material. Vill ha en sån med ställbar rygg som bebis kan ligga och mysa i redan från början :)

Har även beställt hem symaskinen från min mor, så jag kan sätta igång och sy en blöjautomat. För de som inte vet vad det är så är det en sånhär:

Däri lägger man blöjor. Tänkte sy fast fickor på utsidan av min så jag kan ha tvättlappar däri också, och bethanpen eller vad vi nu väljer att ha. Den ska hängas på en krok i badrummet och vara fin och praktisk :)

Planerar även för Noahs födelsedag och julafton. Dags att sätta igång snart. Behöver ha något som fördriver tiden nu, för det börjar redan bli jobbigt att gå och vänta. Speciellt när man är rädd och orolig.

Så fyllt av saker att ta tag i, ha koll på, ha ansvar för. För det mesta går det ju av sig själv men just nu är en sån period när allting känns fruktansvärt jobbigt att ta tag i. MÅSTE försöka ringa min studievägledare och barnmottagningen imorgon, eller i varje fall under nästa vecka. Måste reda i lite grejer med skolan - vad som egentligen gäller nu, tycker jag fått motstridiga uppgifter. Kan inte riktigt slappna av förens det är gjort, för hur det ligger till påverkar ekonomin. Blä.

I övrigt är det en jäkla press på allt man gör. Damned if I do,  damned if I don't - när det gäller allt. Det är någon jävla balansgång som ska gås hela tiden. Vi ska ha det fint hemma, men inte för fint. Jag ska baka inför Noahs födelsedag, men känner att jag inte får göra det FÖR mycket, för att det får man inte. Då tror man att man är bättre än andra. Men något måste jag göra, annars bryr jag mig ju inte. Jag ska inte se ut som ett mähä, men inte lägga för mycket tid på mitt utseende, för det tar ju tid exempelvis från min son. Och sonen ska vi inte ens gå in på. Där är bara ALLT man gör fel på något sätt. Egen säng är fel men samsovning är också fel. Jag ska såklart amma eftersom det sååå bra, men inte amma ute. Alltså - fattar ni? I N G E N T I N G man gör blir rätt, det är alltid något som är fel. Det är såklart rätt tungt.