Att vara förälder
Att bli förälder är som att ha hjärtat på utsidan av kroppen. Allt han känner känner jag också. Allt som gör ont i honom gör också ont i mig. Min fina, älskade pojke.
Får tårar i ögonen av denna text. Du är världens bästa mamma och kommer snart vara det x2. Noah är den mest underbara unge jag någonsin träffat, och jag/vi kommer alltid finnas här för honom och lillasyskon. Jag tror att om det är något du gett honom redan nu är det självförtroende och självkänsla. Om alla var som Noah skulle du inte behöva oroa dig, men nu ser ju inte världen ut så. Men jag tror ändå att du uppfostrat en unge så bra man bara kan. Jag ser upp till dig och jag tror verkligen att jag kan lära mig mycket av dig när jag själv får en liten. <3
Det där är någonting jag oroar mig för ofta också; att hur mycket jag än skyddar mitt barn, så kommer hon gå igenom jobbiga saker, få sitt hjärta krossat och bli ledsen för att andra människor är elaka. Sånt är livet. Men precis som du skriver kan vi åtminstone hjälpa till att dämpa fallet genom att uppfostra dem till starka, självsäkra och positiva individer. Och finnas där för dem närhelst de behöver oss såklart. Så mycket mer kan man inte göra, även om det känns tufft.
Nu är jag ingen pojkmamma än så länge, men hade jag haft en son som ville ha på sig klänning till dagis hade det inte varit något problem för min del. På dagis är de fortfarande såpass små att de, i alla fall inte BORDE, veta/ha fått inpräntat i sig hur de typiska könsrollerna "ska" vara. Och är det något han väljer själv, så är det ju bara ett tecken på att han håller på att bli den där säkra, självständiga individen du vill uppfostra. En pojke som vet vad han vill och kan göra sina egna val. Fantastiskt!
Fin blogg :)
