Tackat ja till att jobba imorgon (på högstadieskola, som timvik). Jag frågar mig sälv varför men kan inte riktigt svara på det. Självplågeri? Utmaning? Pengar är det inte denna gång i varje fall. Alltså inte för att vi blivit miljonärer eller så. Mer att summan pengar inte står i proportion till vad arbetet innebär. Fast, det var extra dåligt förra gången. Jag hoppas att det blir lite lugnare imorgon. Vissa dagar har ju faktiskt varit ganska bra. Dessutom varar ju lektionerna bara i någon timma, så blir det jobbiga barn som inte lyssnar alls så är det inga oceaner av tider att plåga sig igenom. Klar fördel :) Håll tummarna för mig nu, det gör jag ;)

Som sig bör så började jag ganska tidigt med att boa. Fixa och dona och allt skulle möberas om och nya möbler och hej och hå. Det tar sig,och kommer bli jättefint och framför allt praktiskt när jag är klar. Det kommer vara mer förvaring och mer plats :) Har exempelvis fått min svåger och sambo att bära ned den jättestora garderoben i Noahs rum till källaren. Det var knappt att det gick, men nu står den där! I varje fall har ett av projekten varit att göra om i Noahs rum. Bland annat ställa in en lång hylla med ben på till honom där han kan leka, ha förvaring och sitta och rita. Idag blev den klar, och här är resultatet:

Idag har annars varit en bra dag! Var hos fina Sophia idag och åt lunch och spelade Super Mario. Måste göras igen, även om vi sög. Det var skoj i varje fall :) Har även hunnit boka en klipptid tills imorgon, yey! Kommit över min rädsla för vad min frisör ska säga om mina konstigheter med håret.. Får se hur det går imorgon ;)

Igår började vi med sova hela natten för Noah. För er som inte vet så googla sova hela natten och Anna Wahlgren så kommer ni hitta kuren. Verkar funka otroligt bra! Han har somnat i sin egna säng på en halvtimme två nätter i rad nu. jag är som en ny människa och så jävla glad.

Nu ska jag spendera resten av kvällen med min honey i soffan :) *glad*

Barnen kallar mig för mamma. Och det må väl vara hänt, ja det är ju allmänt känt, att jag är barnens mor. Men fastän barnen kallar mig för mamma har jag också ett annat namn. Ett namn som inte många kan, det är först som mamma jag gjort mig ett namn. Blir det bråk, nämn mitt namn. Blir det tråkigheter av något slag då kommer jag. För det är jag som är mamman.

Innan jag fick mina barn, då var jag lite vilsen, jag undrade vem är jag. Är jag något bra, är jag nåt att ha? Men nu, fastän jag trillar omkull ibland och inte alltid räcker ända fram, så vet jag så vet jag att jag vill och att jag kan för det är jag som är mamman.

Först hörs gråt sedan mitt namn. Ingenting kan stoppa mig, genom eld och vatten, jag tar mig alltid fram. För det är jag som är mamman. Visst blir mamman lite trött ibland, men det är ingenting att bry sig om. Hon säger sig vara trött och vilja sva lite grand, men ge na' en teckning, sjung henne en sång ska du se att mamman kommer igång. Blir det bråk, nämn mitt namn. Blir det tråkigheter av något slag då kommer jag. För det är jag som är mamman. Och jag vet att jag kan. Mamman mamman, mamman, det är ingen hejd på vad jag kan.

La en mycket gossugen unge i sin säng tidigare idag. Funderade över hur allt ska bli. Ska möbleras om lite i lägenheten, men det är inte så värst stort, så det blir inte så fruktansvärt mycket möblerande om man ska vara ärlig. 64 kvadratmeter fördelar på 3 rum har vi nu. Det går an, absolut. Men nu är vi ju i och för sig bara tre. Men snart är vi fyra. Och barnrummet, det vill säga det som Noah har, är inte stort. Närmare bestämt 9,6 kvadratmeter. Ångesten är ett faktum. Vi bor för litet. För det vet ju alla att barn måste ha varsitt rum. Eller i varje fall ett stort rum. Noah kommer så småningom få göra avkall på vissa saker för att få in sitt syskon i sitt rum. Jag är en hemsk mamma som utsätter mina barn för ett liv som trångbodda.

Vi hade en stor fyra när mamma och min systers pappa skiljde sig. Nära stan. Två toaletter och en balkong. Här finns en toalett med dörr som är lite svår att stänga. Definitivt inga ytor att prata om eller leka på. Vi kommer gå under. Vi har för lite plats. Vi kommer gå varandra på nerverna och allt kommer sluta som en hemsk amerikansk thriller där mamman dödar hela familjen när någon lämnat strumporna i vardagsrummet. Ångest.

Fast när jag ligger där får jag såklart även lite perspektiv. Vafan. Jag delade rum med min syster (i en våningssäng) tills jag var nästan 10. Fortsatte dela varannan vecka i två år till. Vi hade en våningssäng, en bokhylla med pysselsaker, böcker och sånt och ett stort leksaksskåp som rymde alla leksaker och utklädningskläder. Därunder stod vår låda med lego. Ett bord och två stolar och under våningssängen två backar med barbiegrejer. Blev jag olycklig av det? Stundtals, av att ha min syster i min närhet möjligtvis (syskonkärlek, ah), men nä. Steget är ju långt men hur gjorde man förr, när man sov fem-sex stycken i samma rum? Blev man olycklig då? När inte alla hade ett eget nintendo och inte alla fick åka på solsemester till Kreta och skidsemester till Sälen varje år... var alla barn olyckliga då? För det känns för fan så. Det känns som att min sons lycka sitter i hur bra han bor, vilka kläder han får och hur många utlandsvistelser som vi hinner avverka innan han fyller 18.

Jag vet ju att det inte är så. Men det är så jävla lätt att falla för allt man ser på teve och allt man läser på internet och i alla glansiga magasin. Förortsmammorna i små tvåor med tre barn är inte direkt med i de stora hemma-hos-repotagen i mama. Sedan så ökar ju barnfattigdomen står överallt, och det innebär tydligen att man inte har råd att åka någonstans på sommaren och inte har råd att köpa ny vinterjacka för tusenlappen, inte har råd att hosta upp pengar bara sådär när det kommer till hobbys och fritidsintressen. Kan alla det? Är det bara vi som lever fattigt, eller liksom vad missar jag? För jag tycker vi har det bra.

Men som tur är har ju M fått jobb. Så på pappret kommer vi ha det bra ställt och det är ju fint att veta att Noah inte hamnar i statistiken som ett fattigt barn. Fastän han får bo i våningssäng och knö in leksaker i vardagsrummet.

Usch. Orkar inte skriva något spännande eller roligt. Bebis rör på sig varje dag. Är mest orolig och nervös för allt. Dålig period bara, snart blir det nog bättre igen.

Går från noll till allt på en halv sekund. Hetsar och är så jävla arg hela tiden. Stör mig så grymt på saker jag inte borde störa mig på och är så jävla avundsjuk på allt och alla. BLÄ helt enkelt. Men då och då kommer små stunder fritt från allt det där när jag bara ser hur bra allt kommer bli. Men jag är orolig, för ingenting kommer såklart bli som det är nu, och hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig veta exakt hur det blir förens vi är där...

Vecka 18 imorgon alltså. Kanske skulle försöka få en ny magbild då :)

De som känner mig vet att jag aldrig har tur med något. Har aldrig vunnit en tävling på tur i hela mitt liv, inga vinster på lotto eller bingo eller någnting. Jag har ALDRIG tur när det gäller slumpen sådär. Men idag när jag öppnade min mail så ser jag ett mail om Testpilotgrejen som Åhléns eftersökte. Jag tänkte att det var ett såntdär "jaha nu är vi klara och har plockat ut de som får testa, vill ni köpa grejerna får ni ett förmånligt erbjudande här, blablabla" men nej! Hem i posten i veckan kommer ett underställ, ullsockor, en fleecejacka samt skalbyxor och skaljacka! Ååååååh, detta är nog det närmsta en trissvinst jag någonsin kommer komma, så jag tänker vara skitglad!

Kommer såklart medfölja en del uppgifter och ansvar, men det sköter nog sig självt rätt bra. Han går ju på dagis, så att testa kläderna kommer inte vara något problem :) Dessutom älskar han att vara ute och jag har en fungerande digitalkamera i huset. Så detta var bara bra! (köpte visserligen höstjacka så sent som i förrgår... men äsch!)

Detta färgpaket valde vi. Det fanns detta och sedan ett blått, men detta kändes mer "Noah" (lila är hans favoritfärg - kommer dock ej från mig, jag avskyr lila). Man kan gå in på Åhléns medlemsgrupp på Familjeliv och bli medlem, och tävla om samma set som vi nu ska testa! :)

om jag inte hade dig? ♥

 

Har varit på universitetet idag och haft föreläsning. Smärtstillande och psykofarmaka. Väldigt spännande :) Och såååå skönt att ha ganska mycket erfarenhet av psyk i baggaget, både privat, studiemässigt och jobbmäsigt, det gör denna kurs betydligt lättare! Har tittat igenom vad vi ska kunna inom psykiatri (som också ingår i denna kurs) och det är mycket jag redan kan eller i alla fall har ett hum om. Yey! :)

Efter skolan så städade jag köket, konstigt hur jag alltid har lite mer energi när jag varit iväg och gjort något hela dagen. Sedan gjorde jag skink/mozzarella-lasagne och ställde in i kylen i väntan på syster och hennes pojkvän.

"Även om viktuppgången varierar från kvinna till kvinna så ligger den genomsnittliga viktökningen i vecka 18 på mellan 4,5 och 6 kilo"

!

Nu känns det bättre :)


Bortsett från det så är jag suuuuperförkyld. Ser inte fram emot att sitta och snörvla på föreläsningen i eftermiddag. Har dessutom missat en föreläsning förra veckan eftersom Noah var sjuk = jag kanske är helt lost i vad de pratar om? Ska försöka att ta och läsa lite i farmakologiboken ikväll, så man har lite koll.

Idag åkte M till Norge för veckan, så jag och skrutt är ensamma. Ska iväg till syster för att äta mat ikväll, men sen blir det nog rätt ensamt att krypa ned i sängen...

"Kvinnor med bipolärt syndrom utan pågående episodförebyggande behandling löper stor risk för insjuknande post partum. Risken kan vara hundrafalt ökad"

"Depression under graviditet har associerats med dålig fosterutveckling med risk för låg födelsevikt,
för tidig födelse, minskat huvudomfång hos barnet och komplikationer efter förlossningen. Mammor
som är deprimerade har dålig kapacitet att ta hand om sina barn, vilket kan skada den tidiga
anknytningen mellan mor och barn, liksom barnets övriga utveckling"

"Eftersom postpartumperioden är en högriskperiod för insjuknande i depression, mani eller postpartumpsykos
måste kvinnor med psykisk sjukdom få optimal handläggning i samband med partus för
att minska denna risk."

"Kvinnor med affektiv sjukdom bör få eget rum för att ges optimala förhållanden
för sömn och omhändertagande. Tillfälliga doser av oxazepam eller zolpidem kan ges för att
trygga sömnen postpartum. De ska inte gå på tidig hemgång utan kvarstanna 3-7 dagar på BB
efter förlossning."

Och hur mycket av det här vet min barnmorska om? Hur mycket av det här kommer sköterskorna på BB veta om? Varför bryr sig inte någon på psyk om det här? Varför, varför, varför ska allting alltid vara så himla mycket svårare och varför ska man behöva skrika sig trött för att få den vård man egentligen är rekommenderad? Minns hur det var förra gången. Jag gjorde skattningstestet för depression och självmordstankar och fick höga poäng (som alltid på den tiden) men vad hände? Absolut ingenting. "Ja, det här var ju inte bra". Nej, det var ju inte det..

Huvudvärken kommer snart döda mig. Hoppas det blir bättre av lite luft och mat.

Det liksom smyger sig på på kvällarna, börjar med att allt känns lite trist, går över till att alla andra har det roligt och till något mycket större tillslut. Ja, nu är det ju inte så mycket som är bra alls längre. Lättirriterad och grinig och ledsen. Jag kan tänka mig att det finns andra adjektiv som bättre beskriver den perfekta mamman och flickvännen. Varför man nu alltid kommer tillbaka till det där; strävan efter att vara perfekt. Inte bra, inte okej, nä, för det finns alltid något som kan bli bättre. Ingen press eller så...

Läste idag att i vecka 17 nu så är normal viktuppgång 2,5-4 kg så nu känner jag mig jättetjock eftersom jag gått upp ganska precis 4 kg. Det är ju normalt, men det är det MESTA som är normalt. Hade varit gladare om det var 2 kilo eller inget alls. Att gå upp i vikt ger mig sån grym ångest, och det hjälper inte alls att jag vet att jag är gravid eller att jag vet att det ska vara såhär. Nej, det känns förjävligt ändå. Och jag föstår att det är skitsvårt för andra att förstå det här. Att inte provoceras av att jag inte är superlycklig och älskar vartenda symptom jag får. Jag är ledsen, men verkligheten ser inte ut så. Det är inte heller något man väljer, utan något som bara blir. En del blir väldigt påverkade av hormonerna och blir ledsna och arga. Inget jag kan göra något åt. Inget man bara kan "sluta klaga och rycka upp sig" från heller.