Som jag skrev tidigare var vi på minisemester. Här kommer en bildbomb från vårt lilla äventyr :)

Har lagt på mig lite. Kan bero på att min pojkvän helst skulle spendera hela dagarna åt att mata mig med diverse mindre nyttiga saker. Eller kanske för att vi varit på vår minisemester...

BM fick tydligen tag i läkaren... ska bli spännande att se vad hon skrev ut imorgon. Är Lergigan blir jag riktigt sur. Då ska jag ringa och skälla ut dem efter noter.

Åh, har förresten fått tid för KUB! Den 5e augusti ska vi förhoppningsvis få se ett litet hjärta slå inne i magen! ♥

Hatar det här. Såhär var det förra gången också. Så fort något är fel och man mår dåligt som gravid så är det bara graviditetens fel och det "hör till" och man får minsann stå ut för GRAVIDITET ÄR INGEN SJUKDOM. Blir så himla trött och ledsen på att nonchaleras bara för att man råkar vara gravid. Tror de att det är lättare att stå ut med konstant illamående eller foglossning bara för att man är gravid? Jag kan säga att det är det inte. Inte ett endaste dugg. Dessutom är man extremt begränsad i vad man kan ta för mediciner och vad man kan göra mot åkommorna man får.

Fick inte kontakt med en läkare via vårdcentralen, på grund av att jag är gravid. Då ska jag gå genom barnmorskan blev jag upplyst om. Barnmorskan ringde upp mig idag (det var inte min vanliga BM) och snacka om rutinsamtal. Jag förklarade att jag testat allt de rekommenderar, hon sa att en läkare kan skriva ut lergigan, jag sa att jag inte vill ha det (somnar av det), hon sa att det var det enda de skrev ut. Jag frågade om Primperan, som jag vet funkar, men hon verkade inte ha koll. "Jag kollar om du kan få något utskrivet, kolla i eftermiddag" - fick jag höra. Jaha. Kolla vart? Kan inte JAG få prata med en läkare?! VAD HÅLLER DE PÅ MED? Blir så jävla trött. Och detta är bara början dessutom.

Ligger i en liten campingstuga i Vimmerby. Har åkt bil hela dagen känns det som. SKa besöka Astrid Lindgrens värld imorgon, ska bli väldigt mysigt. På bebisfronten är det lugnt. Åt en halv postafen igårkväll, hjälpte väldigt bra mot illamåendet, och gjorde så jag fick sova till klockan tio imorse! Gjorde mig aningen groggy hela dagen också, men jag är ju väldigt känslig av mig.

I övermorgon är det vecka 7, prick. Tiden går otroligt fort, bara försvinner. Vilket är skönt förvisso, längtar efter att få se lilla räkan, ett hjärta som tickar och att allt ser bra ut. Så för min del får dagarna gärna rinna på ännu snabbare :)

Tog mig igenom ännu ett arbetspass. Illamåendet går liksom i vågor. Läste att det brukar ta fart runt vecka 6 och hålla sig till cirka vecka 14. För två tredjedelar av alla kvinnor. För en tar det någon månad till. Och för några procent går det inte över på hela graviditeten. UPPLYFTANDE VÄRRE!

Men nu ska jag försöka sova. Det är också väldigt bra mot illamåendet - att vara ordentligt utvilad. Hur man nu blir det :)

Jaha. DUMT att skriva sådär om illamåendet. Självklart slog det till med full kraft igår. Fy satan vad jag mådde illa igår. Och morning sickness? Vem har kommit på det? Hela-dagen-och-natten-sickness. Trodde jag skulle vara tvungen att gå upp och spy inatt. Usch :( Illamående är en så fruktansvärt jobbig känsla. Imorse måsse jag bra. Nu har jag varit och lämnat lillkillen på dagis och då slog det till som bara den. Nu mår jag jätteilla igen. Tog på mig åksjukebanden och väntar på UNDER!

Någon som har något annat tips mot illamåendet? Annars får jag hålla tummarna för att det går över. Kommer inte klara att jobba hela sommaren och plugga hela hösten om jag mår såhär varje dag. Hua :)

Pust. Ett par jobbiga dagar. Har varit borta mycket och min dator har blivit inlämnad på lagning så jag får skriva på M's konstiga tangentbord. Tar SKITALÅNG tid. Det är pekfingervalsen som gäller. Nåväl.

Bebis-update: NADA. Mår lite lite illa på morgonen. Har ej ökat ett hektogram i vikt, men magen är lite mer svullen än vanligt både morgon och kväll. En svag tryckande känsla i bröstet då och då. UNDERBART. Vecka 5 (nej, 6 idag ju!) och redan halsbrännekänningar. Jag har ALDRIG haft halsbränna innan eller efter min senaste graviditet. Elaka bebis! Jobbar annars på som vanligt. Lite rädd i matsalen för att någon patient ska sticka en kniv i min mage eller så. Men det är ju ungefär som att tveka innan man går över övergångsstället, för det KAN ju komma en bil.

Tänker att det kanske kanske kanske kan vara en tjej och att det är därför jag mår så bra! HOPPAS VA! Ska till BM (barnmorskan) om ett par timmar för inskrivningssamtal. Sedan är det bara att vänta. Slutet av juli/början av augusti borde jag få göra det första ultraljudet :)

Nu är vi i Arvika hos M's föräldrar och nu har vi berättat. Och nu när det är berättat för några av de närmsta, så är det ingen stor hemlighet längre! (gjorde ett extra test innan vi åkte för att vara säker på att jag inte inbillat mig allt).

Annars känner jag fortfarande inte så mycket, lite ont i magen, lite mer anfådd och till och från lite illamående. Annars bra än så länge. Men det bor alltså en liten räka därinne i magen. ♥

Positivt: Inget illamående, inga kg+, sjukhuskläder är rymliga.
Negativt: Stundom krävande jobb, risk för våld, blir så lätt anfådd nu!

Har läst att slag mot magen oftast inte påverkar barnet. Jag menar, om det värsta skulle hända. Med larm och på en relativt lugn avdelning känner jag mig ändå inte speciellt orolig. Mest orolig för att göra fel i skarpt läge. Larmet går ju därborta i alla fall någon gång i veckan. Aja! Hoppas de jag jobbar med är trevliga!

Imorgon em åker vi till Arvika och då ska vi berätta! Nu: lunch och promenad till jobbet! :)

Idag firar jag och sambo 1 år tillsammans. Känns fint. Firade igår med konsert och hotellboende. Var helt underbart - hela helgen har varit helt underbar faktiskt, med vissa undantag!

Sedan åkte vi vidare från Stockholm mot Linköping för att hämta sonen. Spelade en runda minigolf med hans pappa och umgicks lite. Det tycker jag är fint att vi kan göra, allihopa :) Jag hoppas att han träffar en bra tjej snart. Med betoning på BRA! På väg hem från Linköping ringer sambon sina föräldrar för att kolla hur det gått för mor hans som cyklade tjejvättern idag. Vi fick veta att de hyrt en stuga utanför Motala (i närheten av oss i bilen alltså), och de bjuder in oss dit på mat. SUPER tänker vi. De bor ju i Värmland egentligen och vi hänger ju inte där så ofta. Alltså - perfekta tillfället att berätta att vi ska ha barn (vill inte berätta via telefon). Kommer dit, är supernervösa både jag och sambon, men jaha. De hade visst sällskap. Så vi sitter där, äter, utyter blickar och små skak på huvudet. Nä, berätta tillsammans med andra kändes inget vidare. Så vi berättade aldrig för vi fick ingen egen stund med dem.

Nu har vi alltså bestämt att på torsdag åker vi till Arvika. Med en flaska champange, fjärilar i magen och en glad nyhet att berätta!

Hittade en lista på internet med kreativa sätt att berätta att man är gravid:

1. Create a gift certificate or coupon that says, “Good for one grandchild”.
2. Wrap a picture of the first sonogram up and have them open it.
3. Make or buy shirts that say, “Happy <insert holiday here> Grandma!”
4. Get a mothers or fathers day card for Grandma/Grandpa and put a picture of the sonogram or positive pregnancy test inside with the due date and a special note

1. Buy or make a shirt that says I am going to be a big sister or big brother and have them wear it around the house until people catch on.
2. Get a picture frame that will hold a photo of your first child and the new baby. In the spot for the new baby put a note that says, “Reserved for Baby #2”.
3. Make a photo slideshow of your childs photos and on the last slide put “Coming this Summer, Baby #2”.Send it to them or display it at the next family event.

Planen är väl att bara säga det rakt ut, men vem vet... Har en bebiströja vi överväger att slänga upp på bordet istället ;)

Tror inte det har något med bebis i magen att göra dock. Dagarna blir bara så låååånga. Speciellt när man väntar. Kommer passa bra tills jag börjar jobba dock! :) Inte så mycket illamående idag. Har ju mått ganska illa från medicinen jag åt förut, så  jag kanske liksom vant mig och inte bryr mig så mycket :P Det visar sig


Idag är jag i v. 4+4. Och lilla klimpen i magen ser ut ungefär såhär:

Vet att många tycker att det är ganska skönt att må illa, för att det liksom hör till. Man känner sig lugnare eftersom man känner symptom. Så känner inte jag. Blä och fy, det känns enbart jobbigt som fasiken. Vaknade nu och mår... ja, inte jätteilla, men mår ändå illa. Får lite panik och ont i magen, orkar inte och har INTE möjlighet att ligga och må illa i flera veckor! Förhoppningsvis går det övr av lite mat. Men först ska jag till tandläkaren...

 

Såna här tänkte jag mig, åksjukeband. Fast de i Sverige är ju inte alls lika fina som de här, haha :) Någon som provat och kan rekommendera/avråda mig från att köpa? Några andra tips mot illamåendet?

Eftersom inte alla i min omgivning vet än så länge, så valde jag att starta en ny blogg där jag ska försöka hålla lite dagbok över allt som händer.

Jag plussade alltså i söndags morse, runt åttatiden. Jag hade varit på bröllop med min vän F och sovit över på hotell. Visste att jag hade BIM på måndagen, och skulle egentligen vänta tills måndagen, minst. Men jag orkade inte. Och kunde inte sova. Så jag gick upp och rotade igenom hela väskan för att hitta det förbannade testet. Hittade det och smet in på toa för att testa. När jag hade testat så hittade jag hastigast på stickan (sådana små) och såg kontrollstrecket bildas men inget annat streck. Jag tänkte att det väl inte gjorde något. Lite tråkigt, men då kunde jag ju i alla fall se fram emot en sommar med mycket krog och fest, vilket också är trevligt ;) Borstade tänderna och tog bort sminket från gårdagen och tog upp stickan igen bara för att titta hatiskt på den. Och där var det något. Ett svagt, svagt mycket ljusrosa streck. Första känslan var ångestliknande, det var ju inte vad jag helt plötsligt ställt in mig på. Aaaaah, alla mina tankar om jobb och lägenheter och tid och grejer kom tillbaka och jag fick lite panik. Men efter en stund började det sjunka in och började kännas allt bättre.

Smsade U för att berätta, eftersom hon visste att jag var lite "orolig" och att jag skulle testa på måndagen. När jag fått berätta för någon kändes det genast mycket bättre. M ville inte veta via telefon visste jag sedan tidigare, så jag fick gott hålla mig tills jag kom hem på måndagskvällen. Då åt vi jordgubbar och skålade i alkoholfri cider (bara för att mysa på balkongen och för att det var varmt och fint) och då visade jag testet. Hade kanske förväntat mig en annan reaktion än ett fett leende och "driver du med mig?" - men när han inte kunde sluta le så kändes det som att han var rätt nöjd med situationen ändå. ♥