Okej, om jag gör en liten lista här så kanske jag kan beta av den, för jag har en del saker jag har tänkt att jag ska skriva om men aldrig liksom kommit mig för att göra det. Jag vill skriva:

 

*pysselinlägg - jag syr faktiskt en del och jag måste bli bättre på att dokumentera det!

*Ett inlägg om tygblöjor och varför vi valt det Finns att läsa här!

*Ett inlägg om bärredskap och varför vi knappt använder vagnen

*Fler inlägg om barn och nära föräldraskap, varför det är viktigt

*Ett inlägg om BLW, bebisar & mat

 

Så nu kanske bloggen ändrar inriktning lite, men jag känner ju ändå att det egentligen är mest barn jag vill skriva om. Jag har så mycket att säga men ingen att säga det till, haha! Nåväl, vi får väl se. Men detta är vad jag ska försöka komma tillbaka till och använda när jag vill skriva något!

 

 

Idag ligger vi i sängen i skrivande stud (11:41). Lovis är sjuk och ha haft feber och jag är på bättringsvägen och är bara lite förkyld. Men en ordentlig sovmorgon behövdes kan jag ju säga. Svårt att få sova ut någonsin när man vaknar 40 gånger per natt. Men det är ju så kort tid så man får stå ut :)

Tack snälla Sophia för att du fixade en ny bloggdesign! Det var verkligen dags. Hoppas att jag blir lite mer sugen på att blogga nu :)

 

 

Amningsstatistiken för barn födda 2010 är släppt. Den finns att läsa här. Vad står det däri då? Jo, bland annat att 63% av barnen helammas eller delammas vid 6 månader. Ned dryga 9 procentenheter på 6 år. Vad beror det på då?

 

Ja, vad det beror på kan man väl tvista om i all evighet, men det fick mig att tänka på en sak jag gått omkring och funderat på. Jag tycker mig se en tydlig trend bland nyblivna föräldrar. Man vill pressa in barnet i sitt nuvarande liv och inte göra för många förändringar.

 

Vissa livsval vi gör får konsekvenser. Tar vi t.ex. ett nattjobb väljer vi ju bort möjligheten att sova på natten. Väljer vi att bo långt ifrån jobbet så väljer vi kanske bort möjligheten att gå till jobbet. Ni förstår kanske vart jag vill komma. Väljer man att skaffa barn (för i de flesta fall är det ju ett helt medvetet val), så väljer man faktiskt ett liv som i perioder inte har någon ensamtid. Man väljer att äta kall mat, sova dåligt och sätta en annan person framför sina egna behov resten av sitt liv. Men det är förstås ingenting som passar in i vårt samhälle, där fokus ligger på oss själa. Därför skapar vi metoder och medel för att uppnå vår efterlängtade egentid. Barn slutar att ammas alldeles för tidigt (WHO rekommenderar helamning 6 månader av en anledning får vi anta), tvingas tills sömns med diverse metoder och lämnas bort till förskolan innan de ens kan prata. Varför?

 

Varför lägger vi våra gråtande barn i en spjälsäng och stänger dörren? Varför går vi vidare och skakar på vagnen när barnet är ledset? Varför lyssnar vi inte? Varför finns vi inte där?

 

Hur har det blivit såhär? Hur har vi kommit ifrån den fundamentala tanken att våra barn är vår framtid?