Som förälder gör man många val, allt ifrån huruvida man samsover eller har egen säng till bebisen till om man har napp och vilken barnvagn man väljer. Och som förälder får man vara beredd att försvara alla val man gör, för oavsett hur man vänder och vrider på det så verkar folk ha fått för sig att det är okej att lägga sig i och ifrågasätta valen man gör som förälder. Missförstå mig inte, att fråga om valen är en sak, att ifrågasätta dem är en annan.

Eftersom det är mitt andra barn så har jag inga egentliga problem att skaka av mig både det ena och det andra. Blir för övrigt fortfarande ifrågasatt med mitt "stora" barn, men jag har lätt att ignorera det också. Jag är ganska påläst. Jaag vet vad jag pratar om. Mina barns utveckling är något som intresserar mig och det leder till att jag läser det mesta jag kommer över. Jag vet varför vi har valt som vi gör och det ger mig en trygghet i mina val. Jag vet att det är bra för hjärnans utveckling och för barnets anknytning att bära mycket, så då gör vi det. Trots kommentarer om att vi borde lägga ned henne eller att vi är "nervösa" för att vi plockar upp henne när hon gnölar. Jag har inga problem att ta tillbaka henne när någon annan håller i henne när hon är ledsen, för jag vet att det är viktigt för barnet att besvara hens signaler så tidigt som möjligt för anknytning och trygghetens skull. Jag tror på att följa magkänslan i sitt föräldraskap, men det är svårt att göra det om man inte har något att backa upp det med. Så ett bra tips är att läsa på så mycket som bara går, för det kommer löna sig. Den där klumpen i magen, stinget av osäkerhet när någon ifrågasätter kommer försvinna, för jag vet att jag gör rätt.

Jag tror att människor känner sig tvingade att ifrågasätta för att de tar annorlunda metoder att uppfosta sitt barn på som en kommentar/kritik mot sättet de gjort. Om jag ammar fritt, när de ammade på 3h-schema- betyder det att de gjorde fel? När vi säger att vi tycker det är mysigt och bra att  samsova - betyder det att vi kritiserar de som valde spjälsäng från början? Självklart inte. Men det kan säkert kännas så. Som att man måste försvara sitt val. Har fått höra så många gånger "ojdå, vilken tur att våra barn överlevde" eller "jaha, men det har gått bra för oss" och "mina barn har ju överlevt". Det finns olika vägar att gå, en del bra och en del mindre bra såklart. Det är omöjligt att säga vad som är rätt och fel.

Sen hoppas jag innerligt att man som förälder vill något mer än att barnet överlever. Gärna att det blir ett barn som mår bra, har en sjujäkla självkänsla och är allmänt awesome för det krävs i den här hårda världen, tro mig. För bra inlägg om barnuppfostan och tankar omkring det, läs Lady Dahmers blogg (man kan kolla bara barnuppfostrankategorin om man vill), Audhumble och Petra Krantz Lindgren. Mycket bra tankar och åsikter, enligt mig. Men lita på magkänslan, den är nästan alltid rätt.

bära i sjal så mycket som möjligt = bra känsla i magen :)