Det spelar ingen roll vad du gör. Det kommer alltid finnas någon som har det bättre, har det sämre, gör det bättre, gör det sämre, gör mer, gör mindre och gör annorlunda. Det kommer också alltid finnas någon som stör sig på det du gör. Så gör det som känns rätt för dig och skit i andra. De blir ändå aldrig nöjda. ♥

Ja, seriöst. Den ser helt knäpp ut på min dator. Dessutom tycker jag den känns opersonlig och texten är lite för liten. Men jag vet inte hur man gööööör. Jag har typ glömt och när jag försökte mig på det här om dagen gick det helt åt skogen. Kanske ska låna M's dator, för där kanske inte min sidomeny är typ 10 cm ifrån inläggen. Blööööööh!

Är så otroligt glad för några saker. Är glad att jag har en sambo som stöttar mig i amningen och delar mina tankar kring föräldraskap (samsovning, bära mycket, fri amning, inga skrikmetoder och "skämma bort" barnet med så mycket uppmärksamhet och närhet man bara orkar). Jag är också glad att jag har en laptop och utvecklat förmågan att skriva liggandes (denna förmåga utvecklades under graviditeten då jag allt som oftast låg på soffan pga illamående och hjärtklappning). Tack vare bra sambo och dator så orkar jag amma och ta hand om Lovis på det sättet jag önskar. Idag skulle jag gissa på att hon ammat kanske tio timmar. Jag vet att jag just nu har legat här sen klockan sex, med kortare pauser (toa, tandborstning för Noah, mat). Jag hade ju dött av uttråkning och ensamhet om jag inte hade haft datorn.

Jag kan erkänna att datorn och teven till trots så är det oerhört påfrestande ibland. Ibland blir hon trött och tar ett dåligt tag, ibland biter hon till och ibland är jag bara så jävla trött så jag gråter och undrar varför hon hatar mig så mycket (ologiska känslor är ju inte helt ovanliga när man lider av sömnbrist). Hon har börjat amma på nätterna igen och det märks kan jag säga... Men, det jag ville komma till i alla fall, är att jag tycker det är värt  det.

För det är den perfekta trösten. Det är mat som alltid är med, det är trygghet och närhet och säkerhet när världen blir för stor. Det är tröst i nio fall av tio. Kanske till och med nio och ett halvt. Lovis vill inte ha napp, men jag ser det inte som något stort problem. Jag skaffade inte barn för att efter en månad kunna återgå till mina "vanliga rutiner". Jag skaffade inte barn för att kunna sova ostört, för att vara ifred, för att gå tillbaka till normalvikt inom 4 veckor, för att ha möjlighet att gå ut och äta med min man, för att kunna knulla i vår säng eller äta ifred. Jag visste att det skulle förändra mitt liv och jag vet att det är en kort period. Vill man ha egentid och sova om nätterna och äta ifred så ska man nog inte skaffa barn. Så hårt är livet. Men så vet jag också att barnen växer upp snabbare än man tror och en dag få man tillbaka ensamtiden och knullet och ätandet. Och då vill jag gärna stå där med ett barn som är tryggt och mår bra, än ett barn som tvingats in i rutiner och annat tvivelaktigt för föräldrarnas skull, och som resultat blivit otryggt och "självständigt".

Idag är det mycket prat om hur allt ska vara, hur man ska vara och vad man ska göra.Jag tycker ofta att man glömmer bort att det inte är något fult att behöva varandra. Man måste inte pressa till självständighet jämt. Jag måste inte vara ensam, jag måste inte klara mig själv och inte Lovis heller. Det är ju därför vi är en familj. För att finnas där för varandra och hjälpas åt ♥

tur att M är en rumpkille och inte en bröstkille nu när någon annan har lagt beslag på brösten, höhö ;)

Enkelt och roligt (&fint tycker jag) pyssel för barnen :) Jag orkade inte riktigt städa så jag rotade fram eltejpen jag köpte sist i var på Jula och trollade fram en hage i hallen. Hade lovat Noah det i nya lägenheten så nu infriades löftet. Kan lova att det var en glad pojke som kom hem. Får väl ev förfina den lite eller göra en ny i Noahs rum så småningom, men så länge är denna perfekt!

 

never mind skiten överallt, det är det jag borde göra, men man tröttnar på det ;)

lätt som en plätt!

Kan man bli utbränd av att vara mammaledig eller? Har nog aldrig, skola & jobb till trots, kännt mig så fruktansvärt stressad hela tiden som jag gör nu. Fyfan. Men, hinner inte skriva mer om det eftersom jag måste byta blöja, knyta upp Lovis, springa till bussen, åka till dagis, hämta Noah, åka buss tillbaka, handla, städa, försöka ta hand om två barn samtidigt och sen ikväll F Ö R S Ö K A stressa ned och ha en trevlig kväll med mina vänner trots att lägenheten ser ut som ett jävla bombnedslag.

Undrar om det är härifrån illamåendet och ångesten kommer. Kanske, kanske inte. Svårt att veta. Svårt att göra något åt. Dags att springa till bussen nu, får fundera en annan dag.

Vi har alltså flyttat in i nya lägenheten nu. Den är superfin, men köket har de tråkiga standard-trä-handtagen. Fuuuult!

 

Nya handtag är svindyrt. De kostar typ 20 kronor styck och det blir rätt mycket pengar när man har 23 handtag att byta ut i köket. På IKEA finns dock hantag som är betydligt billigare, 15 kronor för 6 stycken. Men de är hemskt fula - i alla fall de genomskinliga. Och de svarta var slut. Så jag köpte några genomskinliga och hoppades att jag skulle kunna spraymåla dem i någon fin färg. Och det gjorde jag!

 

 

Spraya, spraya, spraya! Och sen, ta daa!

 

 

Bara att börja skruva upp! Och såhär tjusigt blev det:

 

före & efter

 

före & efter

Needless to say så är jag supernöjd, tycker det blev jättefint i hela köket :)

Varför är det alltid de som har "allt" som får "allt"? Varför får de de tillfället att skaffa sig ett bra jobb, ett fint hus? Varför får samma människor de lätta graviditeterna och ingen viktuppgång, ingen ens en liten bristning? Känner mig just nu så matt och har fortfarande inte släppt graviditeten och förlossningen och när jag tittar runt i olika graviditetsbloggar så slår avundsjukan till som ett slag i magen. Varför varför varför???

Jag vill också vara glad över en stor mage, längta efter fler barn och graviditeter, ha en man som vill lyssna på magen och läser allt han kommer över om barn och graviditet. Jag vill inte känna ångest över att jag nog aldrig mer vill bli gravid, och om jag blir det se fram emot nästan ett år av obeskrivlig ångest och hjärtklappning och illamående och ont överallt. Och dessutom en överjävlig ångestkänsla vid tanken på fler förlossningar. Känns fantastiskt när man inget er i livet önskar än fler barn någon gång. Det är så jävla orättvist.

GNÄLL GNÄLL GNÄLL

Samtidigt så tänker jag ofta på hur otroligt lyckligt lottad jag är som bor där jag bor, har det skyddsnät jag har. Jag kan gå ned till affäre och köpa mat, jag har pengar på kontot, tak över huvudet, kläder på kroppen och rent vatten i kranen. Jag hade exempelvis en fantastisk mödravård och förlossning, vågar inte tänka på hur graviditeten hade varit om vi bott i ett annat land. Det är jobbigt, för jag har ganska dåligt samvete över hur fantastiskt tacksam jag borde vara, samtidigt som jag är avundsjuk för vad jag inte har. Det materialistiska är inte viktigt, men det andra. Nära vänner, rikt socialt liv, engagerade människor, eget engagemang. Det kommer såklart inte gratis för dem heller, men, äsch, jag vet inte vad jag försöker säga. Det blir nog bättre snart, när vi kommit iordning och livet inte känns så jäkla stökigt. När jag och M har en timme för oss själva ibland. När Lovis inte behöver mig 24/7. Ja... Det blir nog bättre om ett tag.

Klickar mig in på Lindex och Kappahls hemsida sent på kvällen och kikar runt. Ska int ha något, ska bara titta. Tittar och tittar och kan inte förneka att mina blickar dras till allt sött, rosa, blommigt och fint. Det ger mig sån ångest detta jävla könande. Jag önskar att jag kunde ta på min flicka allt sött jag hittar och att det inte skulle göra någon skillnad. Alltså, att hon skulle bli bemött som min son blir, oavsett kläder.

Men det är inte så. Inte ens nästan. Än så länge är hon ju rätt liten och märker inget. Men jag gör.