Är så otroligt glad för några saker. Är glad att jag har en sambo som stöttar mig i amningen och delar mina tankar kring föräldraskap (samsovning, bära mycket, fri amning, inga skrikmetoder och "skämma bort" barnet med så mycket uppmärksamhet och närhet man bara orkar). Jag är också glad att jag har en laptop och utvecklat förmågan att skriva liggandes (denna förmåga utvecklades under graviditeten då jag allt som oftast låg på soffan pga illamående och hjärtklappning). Tack vare bra sambo och dator så orkar jag amma och ta hand om Lovis på det sättet jag önskar. Idag skulle jag gissa på att hon ammat kanske tio timmar. Jag vet att jag just nu har legat här sen klockan sex, med kortare pauser (toa, tandborstning för Noah, mat). Jag hade ju dött av uttråkning och ensamhet om jag inte hade haft datorn.

Jag kan erkänna att datorn och teven till trots så är det oerhört påfrestande ibland. Ibland blir hon trött och tar ett dåligt tag, ibland biter hon till och ibland är jag bara så jävla trött så jag gråter och undrar varför hon hatar mig så mycket (ologiska känslor är ju inte helt ovanliga när man lider av sömnbrist). Hon har börjat amma på nätterna igen och det märks kan jag säga... Men, det jag ville komma till i alla fall, är att jag tycker det är värt  det.

För det är den perfekta trösten. Det är mat som alltid är med, det är trygghet och närhet och säkerhet när världen blir för stor. Det är tröst i nio fall av tio. Kanske till och med nio och ett halvt. Lovis vill inte ha napp, men jag ser det inte som något stort problem. Jag skaffade inte barn för att efter en månad kunna återgå till mina "vanliga rutiner". Jag skaffade inte barn för att kunna sova ostört, för att vara ifred, för att gå tillbaka till normalvikt inom 4 veckor, för att ha möjlighet att gå ut och äta med min man, för att kunna knulla i vår säng eller äta ifred. Jag visste att det skulle förändra mitt liv och jag vet att det är en kort period. Vill man ha egentid och sova om nätterna och äta ifred så ska man nog inte skaffa barn. Så hårt är livet. Men så vet jag också att barnen växer upp snabbare än man tror och en dag få man tillbaka ensamtiden och knullet och ätandet. Och då vill jag gärna stå där med ett barn som är tryggt och mår bra, än ett barn som tvingats in i rutiner och annat tvivelaktigt för föräldrarnas skull, och som resultat blivit otryggt och "självständigt".

Idag är det mycket prat om hur allt ska vara, hur man ska vara och vad man ska göra.Jag tycker ofta att man glömmer bort att det inte är något fult att behöva varandra. Man måste inte pressa till självständighet jämt. Jag måste inte vara ensam, jag måste inte klara mig själv och inte Lovis heller. Det är ju därför vi är en familj. För att finnas där för varandra och hjälpas åt ♥

tur att M är en rumpkille och inte en bröstkille nu när någon annan har lagt beslag på brösten, höhö ;)