Varför är det alltid de som har "allt" som får "allt"? Varför får de de tillfället att skaffa sig ett bra jobb, ett fint hus? Varför får samma människor de lätta graviditeterna och ingen viktuppgång, ingen ens en liten bristning? Känner mig just nu så matt och har fortfarande inte släppt graviditeten och förlossningen och när jag tittar runt i olika graviditetsbloggar så slår avundsjukan till som ett slag i magen. Varför varför varför???

Jag vill också vara glad över en stor mage, längta efter fler barn och graviditeter, ha en man som vill lyssna på magen och läser allt han kommer över om barn och graviditet. Jag vill inte känna ångest över att jag nog aldrig mer vill bli gravid, och om jag blir det se fram emot nästan ett år av obeskrivlig ångest och hjärtklappning och illamående och ont överallt. Och dessutom en överjävlig ångestkänsla vid tanken på fler förlossningar. Känns fantastiskt när man inget er i livet önskar än fler barn någon gång. Det är så jävla orättvist.

GNÄLL GNÄLL GNÄLL

Samtidigt så tänker jag ofta på hur otroligt lyckligt lottad jag är som bor där jag bor, har det skyddsnät jag har. Jag kan gå ned till affäre och köpa mat, jag har pengar på kontot, tak över huvudet, kläder på kroppen och rent vatten i kranen. Jag hade exempelvis en fantastisk mödravård och förlossning, vågar inte tänka på hur graviditeten hade varit om vi bott i ett annat land. Det är jobbigt, för jag har ganska dåligt samvete över hur fantastiskt tacksam jag borde vara, samtidigt som jag är avundsjuk för vad jag inte har. Det materialistiska är inte viktigt, men det andra. Nära vänner, rikt socialt liv, engagerade människor, eget engagemang. Det kommer såklart inte gratis för dem heller, men, äsch, jag vet inte vad jag försöker säga. Det blir nog bättre snart, när vi kommit iordning och livet inte känns så jäkla stökigt. När jag och M har en timme för oss själva ibland. När Lovis inte behöver mig 24/7. Ja... Det blir nog bättre om ett tag.