Det liksom smyger sig på på kvällarna, börjar med att allt känns lite trist, går över till att alla andra har det roligt och till något mycket större tillslut. Ja, nu är det ju inte så mycket som är bra alls längre. Lättirriterad och grinig och ledsen. Jag kan tänka mig att det finns andra adjektiv som bättre beskriver den perfekta mamman och flickvännen. Varför man nu alltid kommer tillbaka till det där; strävan efter att vara perfekt. Inte bra, inte okej, nä, för det finns alltid något som kan bli bättre. Ingen press eller så...

Läste idag att i vecka 17 nu så är normal viktuppgång 2,5-4 kg så nu känner jag mig jättetjock eftersom jag gått upp ganska precis 4 kg. Det är ju normalt, men det är det MESTA som är normalt. Hade varit gladare om det var 2 kilo eller inget alls. Att gå upp i vikt ger mig sån grym ångest, och det hjälper inte alls att jag vet att jag är gravid eller att jag vet att det ska vara såhär. Nej, det känns förjävligt ändå. Och jag föstår att det är skitsvårt för andra att förstå det här. Att inte provoceras av att jag inte är superlycklig och älskar vartenda symptom jag får. Jag är ledsen, men verkligheten ser inte ut så. Det är inte heller något man väljer, utan något som bara blir. En del blir väldigt påverkade av hormonerna och blir ledsna och arga. Inget jag kan göra något åt. Inget man bara kan "sluta klaga och rycka upp sig" från heller.