Uppdaterade en av mina "tickers" på ett forum - eftersom Noah har fyllt år. Såg att det var 3 veckor sen han fyllde år. TRE VECKOR?! Herregud, vart tar tiden vägen? Den bara rinner iväg hur snabbt som helst. Fast jag ska inte göra någon stor grej av det, det är ganska skönt att tiden tickar på just nu. Längtar efter att kunna gå långpromenader, längtar efter att kunna sova på mage, dra på mig ett par tajta jeans. Längtar efter att kunna leka med Noah i lekparkerna och kunna sätta mig på golvet utan att halvdö när jag reser på mig. Och längtar såklart efter min dotter.

Dotter känns så himla konstigt att säga. Det känns så svårt. Alltså föräldraskapet är redan svårt, och då har jag ändå fått världens snällaste lilla pojke. Snurrar rätt mycket tankar i mitt huvud just nu kring könsroller och föreställningar.

Herregud, bara kläderna är ju ett kapitel för sig, hur ska det egentligen gå med resten? Önskar att det var lätt. Önskar att det enda jag brydde mig om var min egen relation till mina barn, att de ska älska mig och jag dem. Men att säga så är att ljuga. Jag önskar dem så mycket mer än så. Som att bli starka, självsäkra individer som vågar gå sin egen väg, om det är vad de vill. Jag hoppas att vi är på väg dit. Och jag hoppas att Noah kommer leda vägen för sin syster, och att de kommer finna stöd och tröst i varandra när livet är sådär tufft som det kan vara. För jag vet ju hur det är...