Dotter känns så himla konstigt att säga. Det känns så svårt. Alltså föräldraskapet är redan svårt, och då har jag ändå fått världens snällaste lilla pojke. Snurrar rätt mycket tankar i mitt huvud just nu kring könsroller och föreställningar.
Herregud, bara kläderna är ju ett kapitel för sig, hur ska det egentligen gå med resten? Önskar att det var lätt. Önskar att det enda jag brydde mig om var min egen relation till mina barn, att de ska älska mig och jag dem. Men att säga så är att ljuga. Jag önskar dem så mycket mer än så. Som att bli starka, självsäkra individer som vågar gå sin egen väg, om det är vad de vill. Jag hoppas att vi är på väg dit. Och jag hoppas att Noah kommer leda vägen för sin syster, och att de kommer finna stöd och tröst i varandra när livet är sådär tufft som det kan vara. För jag vet ju hur det är...
s t o r e b r o r
0