Vi ska bara leva klart - Känner mig som ett psykfall.

Är helt genomsvettig efter samtalet med Aurora. Och då ringde jag bara och bokade tid. Kan inte komma ifrån känslan jag fick av att hon var besvärad av mitt samtal. Kommer inte ifrån den känslan överlag när det gäller min förlossningsrädsla. Att det bara är att bita ihop. Att om de bara tiger så kommer ju barnet komma oavsett hur jag mår. Det enda jag får höra är att allt är naturligt och normalt och att det såklart är jobbigt för mig men att min situation ser annorlunda ut. Fyfan. Har haft hjärtklappning sen jag vaknade för jag visste att jag var tvungen att ringa det här samtalet idag. Skakade och svettades så himla mycket under telefonsamtalet att jag funderade på att bara lägga på och nu efteråt har det liksom släppt. Är så fruktansvärt jobbigt att inte ha kontroll över sin kropp och ångest. Är så jobbigt att känslorna inte tas på allvar också, och att när jag försöker ignorera dem, vilket rådet ändå varit från sjukvårdens sida, så tar det sig extrema fysiska uttryck. Känner mig helt fucked up.

Jag har ingen att prata med. Ingen vill prata om det här. Alla frågar hur jag mår men när jag berättar så ångrar de sig genast och har inget mer att säga. För man ska inte ha panik och ångest och sånt när man är gravid. Man kan vara lite nervös för förlossningen, men inte såhär. Jag får aldrig möjlighet att prata om det för alla vill bara låtsas som om ingenting. Jag är ledsen. Jag är uppriktigt ledsen att jag inte kan leva upp till era förväntningar. Min graviditet är inte rolig eller mysig eller underbar. Den är ett riktigt helvete, och jag ser inte att varken förlossningen eller tiden efteråt kommer vara annorlunda. Om jag inte är realistisk så kommer jag gå under. Om jag inte får vara ledsen så kommer min kropp ge upp, för jag orkar inte trycka bort allt. Det går ju uppenbarligen inte så bra.