"Den vanligaste dödsorsaken bland nyblivna mammor är självmord till följd av en förlossningsdepression. Så det finns alltid en risk."

"Om man haft depressioner tidigare i livet eller har bipolär sjukdom har man en ökad sårbarhet för att drabbas av förlossningsdepression. Det är inget skäl till att inte skaffa barn, men kvinnan bör vara medveten om risken."

Det är ingenting jag är rädd för utan anledning utan det finns goda skäl att vara rädd och nervös för hur jag kommer må. Jag längtar så enormt efter vår lilla bebis, längtar efter att få ha henne hos mig, men är livrädd för att inte känna något. För att känna den där hopplösheten som jag kände ett tag med Noah. För att stå där ensam igen - för det är det man gör. Hur många man än har runt omkring sig så känner man sig ensam. Man blir en börda. Det är hemskt för anhöriga att stå brevid och jag förstår att man till och med kan bli arg och frustrerad.

Jag kan inte heller påstå att jag känner mig trygg när det gäller sjukvårdens insatser. Sist fanns inga insatser alls. Jag ringde min BVC-sköterska och berättade hur otroligt dåligt jag mått, att jag helst av allt ville dö, hur jag kände den där hemska natten när jag kommit hem från BB. Hon var jättesnäll, lyssnade och sa att det blir bättre, men det hände inte så mycket mer. Jag fick höga poäng på självskattningsformuläret på mitt återbesök men inget gjordes. Varken från MVC eller psykiatrins sida. Kommer det vara annorlunda den här gången? Dessutom så går de flesta av mina mediciner inte att kombinera med amning, så hamnar jag i det läget igen så får jag välja vad som är viktigast.