Japp, efter mycket latmaskande imorse så är vi nu iväg. Sitter på det sista tåget (av tre) på väg mot Linköping. Om allt går som det ska (hahahaha) så är vi där om 40 minuter. Skulle vara första gången detta ÅR som allt gått som det ska när jag åkt med SJ. Men det är bara att tacka och ta emot om det funkar. Är himla van vid att åka tåg med barn vid det här laget, men när man är gravid är allt lite tyngre, jag har hjärtat i halsgropen och är så rädd att han ska ramla ned på spåret och dö, och blir mycket lättare stressad och arg. Men min gullunge har skött sig exemplariskt. Det är vid såna här tillfällen som jag blir riktigt glad och tänker att jag verkligen lyckats som mamma. Han är så artig och trevlig mot alla han träffar. Det är något att vara stolt över tycker jag!

I Linköping ska vi hälsa på Noahs pappa med familj. Så fort vi kommit över allt mellan oss, jag och Noahs pappa, så bestämde vi att vi ska hålla ihop. Att vi är en familj. Mamma+pappa+barn=familj. Även om Noahs pappa har haft en ny tjej och jag har förlovat mig och ska få ett barn till så är vi ändå Noahs familj. Och vi tycker båda två att det är viktigt att han får ha oss, som en familj, för sig själv ibland. Att han kan ha några tillfällen per år där han slipper välja mellan mamma eller pappa, där han också får ha både och. Där vi kan åka och bada eller fira jul ellerbara mysa och se på film tillsammans. Det ärnågot annat jag är fruktansvärt stolt över och aldrig någonsin kommer göra avkall på. Jag är stolt över att vi är mogna och vuxna människor som tycker om varandra och vår son och vill ge honom det bästa. Och inga nya pojk/flickvänner får komma ivägen för det. De får jättegärna vara med i det däremot. Markus har ju varit hemma hos mina exsvärföräldrar och ätit middag exempelvis. DET ÄR SÅ OBESKRIVLIGT SKÖNT. Att de som har med mitt barn att göra är mogna och vuxna människor som kan se till hur livet ser ut här och nu. Jag är extremt lyckligt lottad som har det så bra ♥