Känns som jag kommit till en vägg nu. Som att jag står och slår huvudet i den. Känns som att jag inte tar mig framåt alls, som att försöka springa i vatten. Allt känns så otroligt tungt och det känns som att alla måsten aldrig tar slut. Ser liksom ingen rak väg framåt utan mer som ett virrvarr av ingenting och allting. Stannar upp tusen gånger om dagen och undrar vad jag håller på med, vart är jag på väg, vad gör jag egentligen? Jag vet ju inte ens vad jag gör. Så tröttsamt att alltid tänka, alltid prestera, alltid orka. Och när jag får tanken att jag kanske faktiskt måste ta en paus från allt så ändrar jag mig genast. Vad skulle alla säga då? Så får man inte göra och ja, det är klart jag vill ha klart så mycket som möjligt men berätta för mig vad jag ska göra för jag vet inte. Jag vill orka men vet inte om jag gör det. Men jag antar att man kan leva på press och dåligt samvete ett tag till. Tillslut krashar man och då har man helt plötsligt en gilltig förklaring till att ta det lugnt. Jag ville ju inte komma dit men det känns som jag är tungen. Allt eller inget liksom.