Känsla: ångest. Jag är världens sämsta mamma som inte ens kan ta hand om sitt barn. Som ligger hemma och latar mig hela dagarna. Jag såg nog blicken. Jag fattar nog. Jag är inte dum i huvudet.

Men TACK dagisfröken för att du vet hur jag har det. Samtalet började vänligt. Varför jag är sjukskriven? Ja, det vill jag ju helst inte prata om, men vad säger man när någon frågar? Psykisk ohälsa är ju inte direkt så roligt att diskutera i dagishallen vid hämtningstid. Och hur svarar man kort på det? Nej, men det var snäll att säga att det är bättre att lämna Noah klockan nio istället för 10/11 så att han kan vara med i verksamheten. Men sen då? Ja, då ska vi också korta ned dagarna till klockan 13 istället för 15, 16, 17. Alltså jag orkar ju inte. Fattar de inte att jag inte vill något hellre än att må bra och kunna orka vara med min son jämt????? Tror de att jag går på spa, shoppar och äter lunch på stan varje dag när Noah är på dagis? Det känns så. Det känns så så jävla mycket att det gör ont. Dålig mamma. Fastän han är hemma alla fredagar. Fastän han får sovmorgon. Fastän jag försöker så jag slår knut på mig själv.

Jag vet inte vad syftet med samtalet egentligen var. Men  uppenbart var ju att hon ville ha reda på varför jag var hemma och om jag inte kunde ha Noah lite mindre på dagis då. Såklart får man inte säga sånt, så hon tillade "ja, alltså du får ju ha honom på dagis hur mycket du vill". Slå in den sista spiken i kistan. Svart på vitt liksom - det är du som vill lämna bort ditt barn hela dagarna.

Tack. Nu var hela denna fantastiska dag helt åt helvete för jag tror aldrig jag känt mig så jävla värdelös som jag gör nu.