Det är så fint när bebis sparkar i magen och lever runt och jag kan knappt vänta tills hon är här. Men det är så jävla jobbigt att den där underbara känslan blandas med panik och skräck inför själva ankomsten. Ligger vaken på nätterna och är rädd och gråter, kan inte sova. Auroramottagningen var supertrevliga och kunde ju lova mig att komma in tidigt och sådär, men sen då? För nu står jag här mitt i, försent att ångra sig och är fan livrädd. Jag är rädd att jag inte ska hinna in. Jag är rädd att vara ensam när det startar. Jag är rädd att något ska gå fel, att något ska ta tid, att inte hinna dit, att tappa kontroll, att vara rädd, ha panik och vara ensam.

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra åt det. Jag vet inte om någon kan göra något. Aurorabarnmorskan sa det "tröstande" att ingen kan säga vad som händer, ingen vet hur snabbt eller långsamt det kommer gå. Går det snabbt så gör det. Jotack. Jag vet.

Jag trodde verkligen att jag var rädd inför förra gången. Men det kan jag ju bara konstatera nu att jag inte var. Nu är jag rädd. Livrädd till och med. Trodde känslan skulle avta men den tilltar allt mer. Jag vet att jag kan ringa Auroramottagningen igen, eller min barnmorska, men vad ska de göra? Det är ju som det är.

Fan, fan, fan.