Vi ska bara leva klart - Dagarna bara försvinner

Idag är det torsdag. Hela veckan har spenderats hemma med sjukt barn. Inte för att jag hade gjort så mycket annat om Noah hade varit på dagis dock... Börjar känns grymt segt. Känner att det inte alls är bra för mig att vara hemma såhär. Instängd. Har begravt mig i True Blood, är snart klar med tredje säsongen på bara en vecka. Tur att det inte är långt kvar. Jag hoppas hoppas hoppas att det går över när hon kommit. Och hoppas att det inte blir som förra gången, hoppas jag orkar lite mer och inte blir så fruktansvärt ledsen och bedrövad. Längtar efter promenader i solen med Noah och Lovis.

Idag är det 3 dagar kvar tills det är måndag. 96 timmar kvar tills vi ska vara på sjukhuset. Jag hoppas att kroppen är redo för en förlossning och att de sätter igång den på måndag. Om 96 timmar... om 100 timmar kanske hon är här. Det är en märklig känsla. Det är en märklig känsla överlag att få barn nummer två, inte alls samma som nummer ett. Får nästan dåligt samvete för att jag längtar efter henne, eftersom jag har Noah. Allt kommer förändras, men ändå kan ingenting riktigt ändras, för Noahs skull. Försöker att inte tänka så mycket, blir bara jobbigt då.

Längtar efter att kunna klä på mig vanliga kläder och längtar efter att gå ut och gå i alla fall!