Idag skulle vi plocka äpplen
. När vi hade ätit frukost så öppnade sig himlen kan jag ju säga, bara öste ned, så vi flyttade fram planerna lite. Sedan städade jag lite, och Noah lagade mat (jag fick vara assisent sa han...) och därför fick vi korvstroganoff. Han var mycket stolt och åt tills det inte fanns någon mat kvar. Gissar att egenlagad mat smakar bättre än mammalagad ;)

 

Jag pratade också med dagis, ett samtal som lämnade mig en smula förbryllad. Dagisfröken (jamen jag VET att det heter förskola och jag skiter i det för jag vill gärna veta hur mycket pedagogisk verksamhet man bedriver när man är 1 vuxen på typ 7 barn?) frågade varför han inte ville gå och sa att han ju ska börja förskoleklass nästa år och då är det ju bra att de lär känna honom och han lär känna sina vänner(???). Jag lyckades hålla mig lugn (för jag förväntade mig tyvärr ifrågasättande från deras sida, vilket är anledningen till att jag dragit mig för att ringa), och förklarade bara att jag litar på mitt barn och jag respekterar hans känslor. Hans känsla är att han inte vill gå på dagis, jag är hemma, alltså inget att diskutera. Sedan sa vi adjö.

 

Men jag är fortfarande förtvivtlat ledsen över bemötandet jag fått under den här processen. VARFÖR har inte alla bara jublat och sagt: WOW KARRO; FAN VAD BRA! Nu får ni ett år tillsammans innan skolan! eller Åh, vad skönt att du är hemma så att han slipper gå dit om han inte vill!. Det jag fått höra är: jaja, det går nog över, eller Jaha, varför vill han inte gå då? eller Ja, han är väl avundsjuk på lillasyster. Fick även höra från hans pappa att: Jag tycke att N ska gå på dagis, han behöver träffa andra barn.

 

Inte konstigt att föräldrar inte vill vara hemma med sina barn när man blir så otroligt ifrågasatt. Det var däremot inte en KÄFT som ifrågasatte när jag satte Noah på dagis när han var ett (1!!!!) år. Ingen sa något. Jag hade en klump i magen men; det blir nog bra. Han kommer ha det så roligt. Jag gissar att folk i allmänhet inte fattar riktigt vad det är jag är upprörd över, för det sitter så JÄVLA långt inpräntat att vi inte klarar av att ta hand om våra egna barn. Vi ska ha egentid, vi ska göra karriär och allt. Vi SKA ha barnen på förskola för det är så man gör. Det är viktigare att ha råd med en ny platteve och att bo i ett statusområde än att barnet kan vara hemma ett år till. Och även om man är hemma så ska man ha 15 timmar dagis, för den delen. För tydligen klarar vi inte av att ta hand om våra egna barn (vi behöver AVLASTNING och EGENTID och barnen måste UMGÅSMEDANDRAUTANDIG)? Jag känner ju spontant att om man måste lämna bort sin unge för att orka med så kanske man skulle fundera lite över sin föräldraroll - med det inte sagt att man inte kan njuta av att vara ensam ibland! Och dessutom tror jag att väldigt få människor har behov av att 5-10 h/dag umgås med 20 andra personer på begränsat område utan möjlighet till avskildhet.

 

Barnen kommer få sin socialisering. De kommer få vänner. Det behöver inte ske de första 5 åren, för de nästkommande 9 åren efter det har man inget val. Ta vara på tiden när man har ett val. Det är bara lögn att vi inte kan ta hand om våra barn själva.

 

 

 

1. Ta sovmorgon och mysa med lillasyster

 

2. Åka ut till stallet och rida en dag

 

3. Bada bollhavsbad med sin bäste vän

 

4. Leka obegränsat med limpistolen

 

5. Lära lillasyster vart farmor och farfar bor & hur man åker tåg.